Som journalist har man ju ett slags modus operandi, ett tillvägagångssätt som man alltid kan luta sig emot när man träffar en intervjuperson. Man hälsar, presenterar sig, pratar lite väder och vind och drar igång med nån lämplig första fråga. Kanske är det den plötsliga vårvärmen som kommit på tillfälligt besök den här måndagen, kanske bara det faktum att både Lisalove Bäckman och jag själv kommer till intervjun lite sådär i steget. Utan att ha hunnit riktigt samla ihop oss innan. För vi hamnar mitt i ett samtal direkt. Om konstens villkor. Och integritet.
– Det blir ju allt vanligare, att konstutövare måste sälja sina tjänster till företag för att kunna överleva. Och där riskerar man att tappa sin integritet. Att skapandet blir prestation och leverans.
Vi backar bandet. Tar saker lite mer i ordning. Lisalove Bäckman är nog för de flesta Skelleftebor känd som kvinnan som gör de där häftiga personporträtten i lika häftiga miljöer. En väst av pasta eller en prinsesstårta som huvudbonad, färger, kostymer, varierande miljöer – bilder präglade av fantasins och experimentlustans gränslöshet. Och det är precis där hon vill vara; i något slags fritt kreativt flöde där känslan får vägleda.
– Precis som så många andra är jag formad av duktig-flicka-normen. Men i mitt skapande, som varit en naturlig och självklar del av mitt liv sedan jag var barn, har jag varit fri. Där har jag till och med kunnat slarva lite i kanterna, varit riktigt bra på det. Men det finns en fara med att bli uppmärksammad; människors förväntningar kan skapa en press. Därför är det viktigt, jätteviktigt, att hela tiden återvända till experimentlustan och fantasin, säger Lisalove.
Jag har sällan tydliga budskap. Jag vet själv vad jag vill förmedla men det är ju inte säkert att andra ser det.
Lisalove helst jobbar ensam hela vägen från idé till färdigt verk. Ofta fotograferar hon hemma i sitt vardagsrum där hon använder rekvisita från second hand-butiker och loppisar. Eller egenhändigt skapade kläder och huvudbonader av pasta, metall och prinsesstårta. I datorn sätter hon ton och retusch – ett värdefullt verktyg som även kan spara pengar och energi då en röd klänning i en bild kan byta färg till blå i en annan bild.
– Andras närvaro under själva fotograferandet eller experimenterandet stör mig lätt, att behöva konversera eller vara till lags hämmar det inre flödet. Jag fotar själv med hjälp av fjärrutlösare och det är klart att det gått åt några sådana, säger Lisalove och ler.
Vid ett tillfälle hade Lisalove med sig sin mamma och pappa under en rekognosceringstur och upptäckte då en klippa vid havet som väckte något i henne. Hon tog tillfället i akt, rev fram en klänning från bilen och greppade kameran och fjärrutlösaren.
– Då fick mamma agera stativ faktiskt, hon fick hålla kameran. Men jag måste vara den som trycker på knappen. Ha den kontrollen.
Att bli konstnär, närmare bestämt fotokonstnär, var inget som Lisalove planerat. Fotandet och skapandet är något av en livsnerv, något som följt henne helt naturligt ända sedan barnsben.
– Jag har älskat kameror ända sedan jag var runt 8,9 år. Jag sydde täcken till min kanin, satte lite rouge på dess kinder och fotade den mot en backdrop. Några år senare gjorde jag samma sak med mina kompisar, sminkade dem och satte dem i olika miljöer. Att sy och fota har alltid funnits med och kanske är det därför jag kunnat förhålla mig så pass lekfullt till det genom livet, säger hon.
Att sy och fota har alltid funnits med och kanske är det därför jag kunnat förhålla mig så pass lekfullt till det.
I ungefär sju år har Lisalove Bäckman jobbat heltid med sina konstfoton. Innan dess jobbade hon under flera år med att designa landningssidor och banners och gjorde en del översättningsjobb på deltid. Det var när företaget hon jobbade för lade ner som hon började fokusera på sitt konstnärsskap fullt ut.
– Jag tog aldrig steget, det bara blev så. Och jag har inte haft som målsättning att kunna försörja mig på det heller. Men att företaget jag jobbade för lade ner fick mig kanske att ta tag i mitt skapande på ett annat sätt, säger hon och tillägger.
– Samtidigt är jag osäker på om gemene man skulle tycka att en tredjedel av en medelinkomst är att ”få det att funka”. Men jag behöver inte så mycket. Jag har inget behov av att resa eller äta på dyra restauranger. Att ha en bra vardag är det viktigaste för mig, och det har jag, säger Lisalove och återknyter till vår inledning och hur dagens kulturpolitik nästan kräver att konstnärer allierar sig med näringslivet för att gå runt.
– Det ger mig också friheten att skapa på mina egna villkor, inte behöva bli beroende.
Jag frågar Lisalove om meningen med hennes konst. Det är egentligen en fråga lika värdelös som svår att besvara men Lisalove lyckas ändå fånga upp den och ge den nån slags innehåll.
– Jag har sällan tydliga budskap. Jag vet själv vad jag vill förmedla men det är ju inte säkert att andra ser det. Men att människor hör av sig och blivit berörda betyder ju att de sett något. Och jag dras inte till det övertydliga utan vill förmedla något som någon förhoppningsvis snappar upp. Någonstans är jag också den där lilla flickan som inte tog någon plats men som ändå hade ett behov av att uttrycka sig för att bli förstådd. Att skapa blir ju också någon form av terapi.
Lisalove Bäckman är något så pass ovanligt som en autodidakt, alltså självlärd konstnär. Och i en värld där kontakter och diplom kan spela avgörande roll för vilka dörrar som öppnas måste man säga att hon lyckats sticka ut i bruset. 2015 blev hon Årets fotograf på Kamera & Bilds Grand Prix och har också ställt ut på Fotografiska i Stockholm. 2022 visades hennes konst på Abecita Popkonst och Foto i Borås och under hösten 2024 och våren 2025 har hennes självporträtt ställts ut på Örebro Slott och Göteborgs konstförening. Mellan den 14 juni och 17 augusti kan besökare se hennes självporträtt under vinjetten Welcome to my livingroom, på konsthallen på Sara kulturhus i Skellefteå.
– Till hösten ställer jag ut på Piteå konsthall. Det har varit två intensiva år när det gäller utställningar, minst sagt, säger Lisalove.
Jag frågar om framtiden och tankarna framåt när lugnet kanske börjar lägga sig efter några år på språng. Svaret är kryptiskt men lovande.
– Jag är i ett läge i livet där jag är på väg någon annanstans. Men det är lite oklart och jag kan inte säga mer än så. Men något jag skulle vilja göra mer av är att skriva så den tråden planerar jag att ta upp i höst.
