Oförglömlig och verkligen unik. Imponerande. Spännande och välskriven. Det är bara några av de lovord som barn- och ungdomsboken Den yttersta vildmarkens historia: Kuben fick när den släpptes 2023. Recensioner som följdes av Barnradions bokpris och debutantpriset Slangbellan. En strålande debut är inte en överdrift när det gäller Nils Lundkvists roman som nyligen fick sällskap av uppföljaren Viken.
– Kuben fick ju mycket uppmärksamhet och jag vet att uppföljaren är efterlängtad. På det sättet har jag såklart känt lite press. Men å andra sidan har det handlat om mig och mitt skrivande, en process där jag faktiskt inte tänkt så mycket på vad andra ska tycka och tänka, säger Nils.
Det låter ju som en nåd att stilla bedja om. Det sägs ju att den första boken en författare skriver, det är en sak. Men att den uppföljande boken är en helt annan. Då finns det förväntningar att leva upp till, både från sig själv och andra. En situation som gjord för ångest och skrivkramp.
– Jag har inte tid att lida så mycket eftersom jag har jobb, familj och relationer att ta hand om. Det är ett skydd på många sätt. Hade jag inte det skulle jag nog kunna hänge mig mer åt det där lidandet, säger Nils och ler.
Oavsett känslor så skriver jag på onsdagar. Jag blir inte alltid nöjd när jag håller på. Men faktum är att när jag sedan tittar tillbaka på det jag skrivit så hittar jag ofta användbara stycken och spår.
Kuben handlar om John som tillsammans med sina föräldrar bor i den Yttersta vildmarken i norra Sverige. Vi befinner oss i en dystopisk framtid där två tvillingpresidenter i söder styr med järnhand och vill lägga under sig mer landyta i norra Sverige. En dag levereras en husvagn, en kub, till gården och ur den kliver pojken Marjo. John förstår inte varför men han vet att hans föräldrar döljer mycket för honom om vad som händer i samhället runt dem. Marjos ankomst förändrar allt.
– Jag ville skriva om vänskap, det visste jag från början. Det är också en viktig ingrediens i de böcker jag själv gillar. Den dystopiska ramen kom på köpet. Litteraturen är en bra plats för att testa hur andra potentiella världar skulle kunna se ut, till exempel det totalitära samhället.
Jag träffar Nils Lundqvist en gråkall onsdag på biblioteket på Campus. Varje onsdag, den dag i veckan han helt ägnar åt skrivandet, sitter han här med sina fem vässade blyertspennor och sin anteckningsbok. Och oavsett om det är en bra dag eller inte så skriver han. Inspiration är en lyx man inte kan förvänta sig på någon slags regelbunden basis. Det gäller snarare att vara uthållig, att nöta på.
– Oavsett känslor så skriver jag på onsdagar. Jag blir inte alltid nöjd när jag håller på. Men faktum är att när jag sedan tittar tillbaka på det jag skrivit så hittar jag ofta användbara stycken och spår. Det handlar mycket om det, tror jag. Att avsätta tid där du bara skriver utan så mycket tanke och utan att redigera. Det är aldrig bortslösad tid.
Jag skriver mig fram och ser vad som händer. Jag har en tanke om målet men vägen dit är höljd i dunkel. Jag är hela tiden nyfiken på mitt eget skrivande och var det tar mig.
Det sägs ju att man som journalist ska undvika att blanda in sig själv i de texter man skriver. Det skriver jag under på. Fast inte nu. I mötet med Nils möter jag nämligen en likasinnad när det gäller litteratur. Båda var vi tungt läsande barn vars läsupplevelser i barndomen fortfarande präglar oss och synen på vad litteratur för barn och ungdomar bör vara.
– En hel generations läsintresse riskerar att förstöras av vuxna som vill göra duktighetslitteratur, som vill skriva uppfostrande litteratur som ska vara enkel och lättbegriplig. Jag tror snarare att barn vill läsa sådant som är på riktigt och det behöver inte nödvändigtvis vara enkelt och snällt. Det hade ju vi vuxna aldrig stått ut med i vårt läsande, säger Nils och fortsätter.
– Jag rör mig i ett spann med lite mer avancerat språk, det är där jag vill vara. Och jag har inte hört att det hindrat någon från att läsa. Däremot har jag förstått att Kuben varit en ingångsbok till läsandet för många killar mellan 9 och 12 år. Det är inte den enklaste boken men för att fånga läsare handlar det om vad man kan relatera till.
Nils Lundkvist har alltid varit en skrivande människa och han beskriver sitt skrivande som nära förbundet med läsandet, en sorts växelverkan mellan de två, där tanken på att skriva något alltid funnits med. Som ung sysslade han mycket med musik, något som med tiden gled över till ett utökat skrivande i form av poesi och kortare texter som i sin tur ledde till den roman som blev Kuben.
En hel generations läsintresse riskerar att förstöras av vuxna som vill göra duktighetslitteratur, som vill skriva uppfostrande litteratur som ska vara enkel och lättbegriplig. Jag tror snarare att barn vill läsa sådant som är på riktigt.
Att Kuben blev antagen och utgiven av Bonnier Carlsen var egentligen resultatet av en, kanske inte förlust men ändå en ickevinst. Nils hade skrivit länge på Kuben parallellt med jobbet som mellanstadielärare. En dag ramlade han över en tävling, som just Bonnier Carlsen utlyst, där man kunde vinna 100 000 kronor och ett förlagskontrakt. I rasande fart skrev han klart den sista tredjedelen av Kuben och skickade in manuset.
– Det föll nog lite på den där sista tredjedelen som jag snabbskrev. För tiden gick och när tillkännagivandet kom stod det klart att jag inte vunnit. Men senare samma dag ringde förlaget och sa att de var intresserade av boken. Då tog jag ett helt år där jag skrev och bearbetade manuset. Att ro i land en hel bok är ett maratonlopp, det tar tid, säger Nils.
Sedan Kuben gavs ut har Nils åkt runt i Sverige och mött sin publik i såväl skolor som vid olika litterära tillställningar. Som lärare, just nu på skrivarlinjen på Solviks folkhögskola, är det en roll han är bekväm med. Och vid sidan av jobbet och bokpratet skriver han på tredje delen i Den yttersta vildmarkens historia.
– Jag skriver mig fram och ser vad som händer. Jag har en tanke om målet men vägen dit är höljd i dunkel. Jag är hela tiden nyfiken på mitt eget skrivande och var det tar mig. Samtidigt börjar andra idéer för andra böcker ställa sig på kö i huvudet. Men det kommer en tid för det också.
