Hösten har kommit till Varuträsk. Sommargrönskan har slutgiltigt kapitulerat och lämnat plats för gult och rött. Trots gråvädret och det strilande regnet är det gula huset där Kurt och Karin Boman bott sedan 1974 imponerande i sin enkla elegans. Utsikten mot sjön är slående och det är svårt att föreställa sig att den välskötta badplatsen en bit bort tidigare varit en soptipp.
– Vi trivs fantastiskt bra i Varuträsk. Det är Karins hemby och när jag förstod att jag skulle bli kvar vid Skellefteå lasarett så kändes det naturligt att bo här. Karin lyckades få köpa tomten för 6 000 kronor. Med dagens tomtpriser känns det som ingenting men det var andra tider då, säger Kurt.
Med dagens tomtpriser känns det som ingenting men det var andra tider då.
Kurt Boman föddes i Kalvträsk 1945, ett par månader innan Nazitysklands slutgiltiga kapitulation, i ett Sverige där byggandet av folkhemmet ännu inte inletts. Förhållandena var enkla och många, inklusive Kurts familj, hade det knapert. Kurt och hans syskon Anita och Torbjörn växte upp med mamma Rut och pappa Gustav som båda var döva. Något som präglat Kurts liv på många sätt. Som barn tyckte han att det var pinsamt och han for mycket illa när klasskompisarna härmade hans föräldrars sätt att tala.
– Samtidigt lyckades vi i familjen alltid kommunicera och förmågan att förstå och läsa kroppsspråk har jag haft stor nytta av i mitt yrke. Pappa föddes hörande men drabbades av en sjukdom som gjorde honom döv. Det gjorde att han kunde tala i viss utsträckning och även kunde läsa serietidningar för mig när jag var liten, säger Kurt.
Förståelse för livets mörker
Trots att familjen hela tiden balanserade på gränsen till fattigdom så lades de pengar som någon gång fanns över på barnen och deras framtid. Kurt visade sig ha studiebegåvning och tog realexamen i Burträsk realskola för att senare gå gymnasiet i Skellefteå.
– Mina föräldrars handikapp och samtidigt uppoffrande föräldraskap skapade en motivation hos mig. En revanschlust att nå framgång i livet genom studier och målmedvetenhet, säger Kurt.
Mina föräldrars handikapp och samtidigt uppoffrande föräldraskap skapade en motivation hos mig.
Att växa upp med döva föräldrar var inte det enda som präglade Kurts uppväxt och fortsatta liv. Hans mamma drabbades också av periodvisa och djupa depressioner, något som även drabbat Kurts syster Anita och Kurt själv. När han inledde livet som student på läkarlinjen i Umeå drabbades han av en djup depression under det första året.
– Det fanns stunder då jag funderade på att hoppa av utbildningen men lyckligtvis blev jag bättre samtidigt som ämnena blev mer intressanta. Att vi började läsa biokemi och fysiologi, som jag var intresserad av, bidrog också till att jag mådde bättre, säger Kurt.
Kurts och familjens erfarenheter av depressioner gav Kurt en djupare förståelse för problematiken kring psykisk ohälsa och han funderade på att bli psykiatriker. Men intresset för invärtes medicin och hjärtsjukdomar tog överhanden och ledde honom in på en bana som skulle bli framgångsrik.
Disputation och spånskivor
I Kurt och Karins vardagsrum är det varmt och ombonat. Tre stora fönster vetter mot sjön och den sluttande fotbollsplan där Hanna Marklund inledde sin fotbollskarriär. Väggarna pryds av tavlor och familjebilder från olika tider: pojkarna Olov och Nils, barnbarnen, föräldrarna och en bild på Kurt när han disputerade 1984. Kurts avhandling handlade om användningen av hjärtmedicinen digitalis och han skrev den som anställd vid Skellefteå lasarett, något han var först med att göra.
Karin har dragit ett tungt lass under åren då jag jobbat väldigt mycket.
– Karin har dragit ett tungt lass under åren då jag jobbat väldigt mycket. Hon var också den som försörjde mig under studietiden då hon jobbade på apotek, säger Kurt.
– Vi byggde våra egna möbler av spånskivor och har faktiskt en nederdel av en bokhylla kvar än idag, minns Karin.
Sin första tjänst efter utbildningen fick Kurt som assistent på fyslab i Umeå. Därefter jobbade han som vikarierande underläkare i Piteå innan han fick ett vikariat som provinsialläkare i Boliden. En särskild händelse har stannat i hans minne från den tiden.
– En dag kom en kvinna inrusande på mottagningen med sin lilla pojke. Han hade svalt en tennsoldat och var alldeles blå i ansiktet. Jag minns att jag tog pojken och höll honom i fötterna över handfatet samtidigt som jag slog honom i ryggen. Skramlet när tennsoldaten slog i emaljen var som att vinna 100 000 kronor, en sådan lättnad, säger Kurt.
Norsjöprojektet
Kurt blev tidigt engagerad i landstingets arbete med hälsa i Västerbotten som deltagare i referensgruppen “Hälsoproblem i ett landsting”. Den grundade sig på en stor allsvensk studie om hälsan i landets samtliga landsting. Studien visade på hög dödlighet i hjärtinfarkt i Västerbotten i allmänhet och i Norsjö i synnerhet. Insikten ledde till starten av Norsjöprojektet.
– 1985 gjorde vi en studieresa till Nordkarelen som hade världens högsta dödlighet i hjärtinfarkt men där man börjat få ner sjuktalen. Vi fick inspiration därifrån och anslöt Norsjöprojektet till det världsomspännande MONICA-projektet i WHO:s regi, berättar Kurt.
Det blev föregångaren till den nyckelhålsmärkning som nu är etablerad.
Inledningsvis tittade man bakåt och kunde se att hjärtinfarkt var mycket ovanligt i Västerbotten på 1930-talet. Det väckte frågor om vad skälet till den kraftiga uppgången 50 år senare kunde bero på. Människor hade teorier om att det berodde på myrvattnet eller högspänningsledningar. Kurt och hans kollegor började dock undersöka sambandet mellan kost och fysiskt arbete – hur kosthållningen fortsatt vara densamma medan graden av fysisk aktivitet minskat i takt med tekniska landvinningar.
– Norsjöborna var fantastiskt samarbetsvilliga och 98 procent av dem ställde upp på återkommande hälsoundersökningar. Vi började göra hälsokontroller i bygden och samtidigt informera om vikten av förändrade levnadsvanor. Vi introducerade också en symbolmärkning av livsmedel för att göra det enklare att välja rätt. Det blev föregångaren till den nyckelhålsmärkning som nu är etablerad, säger Kurt.
Innan detta fanns ingen forskning i Skellefteå.
Projektet blev en lyckträff. 1994 kunde man se att de deltagande männen i studien sänkt sitt kolesterolvärde med 17 procent. För kvinnorna var siffran 20 procent. Och med sänkt kolesterol följde också ett lägre blodtryck.
Produktiv forskare
Vid sidan av Norsjöprojektet ser Kurt starten av Stiftelsen för medicinsk forskning som en av sina främsta yrkesmässiga bedrifter. Den biobank som byggts upp under Norsjöprojektet blev tillsammans med en stor mängd vetenskapliga artiklar som skrivits i ämnet, Monica-projektet och Västerbottens hälsoundersökningar den grund som stiftelsen byggdes på.
– Innan detta fanns ingen forskning i Skellefteå. Idén till stiftelsen föddes av mig och vännen och kollegan Svante Allgulander en varm augustikväll under en fiskeresa till Laisvallen. Och den har lett till mycket bra, säger Kurt.
Och det kan man lugnt säga. Västerbottens- och Monica-projekten, Heartnet, Hoppmodellen, läkemedelsprövningar och framgångsrik forskning kring Skelleftesjukan är bara några av de områden där Kurt varit drivande inom ramen för stiftelsen, samma stiftelse som under åren gett ut ett stort antal publikationer och där Kurt själv ligger bakom ungefär 350 av dem.
Nybyggaranda i byn
Men Kurt är inte bara läkare. Under vår intervju lyfter han vid ett flertal tillfällen sitt intresse för fysisk aktivitet och hur han tillsammans med andra bybor bidragit till att skapa förutsättningar för detta i Varuträsk.
– Det rådde en nybyggaranda i byn på 1970- och 1980-talet. Tillsammans ordnade vi med elljuspår, hockeyplan och fotbollsplan. Vi startade också Varuträsk IF och en lokalavdelning till Friluftsfrämjandet. Föreningslivet har alltid legat mig varmt om hjärtat. Dagens samhälle skulle må bra av att få tillbaka den föreningsanda som tidigare präglade vårt land, säger Kurt.
Klockan har passerat 15 och det börjar bli dags att lämna Kurt och Karins vackra hem. Regnet strilar fortfarande utanför. I dörren frågar jag Kurt om han börjat slå av på arbetstakten.
– Jag bedriver forskning på mellan 30 och 50 procent. Det är fortfarande så roligt att jobba.
