Sportbaren har inte öppnat för besökare än, men Joacim Toll, eller Jocke som han kallas, sitter redan vid ett bord med ett vattenglas framför sig.
Det var hans idé att träffas på O’Learys, en plats som betyder mycket för honom. Här har han arbetat extra som ordningsvakt sedan 2002, vid sidan av sitt jobb på kommunen. Han har skapat starka band till personalen och sina kollegor genom åren.
– Det har varit mitt andra hem. Mohammed är inte bara min chef, utan jag åker ju hit för vi är vänner. Jag trivs här.
Mohammed Omayrat, som driver restaurangen tillsammans med sin fru Nadia, dubbelkollar flera gånger om Jocke inte vill ha något annat att dricka än vatten, och Jocke avböjer gång på gång. Vatten räcker bra, försäkrar han.
Kryckorna står lutade mot stolen. De vittnar om den turbulenta resa som Jocke har gjort sedan den 10 december i fjol.
– Då fick jag jätteont i magen. Jag hade ont från morgon till kväll, och min fru var jättearg på mig för att jag inte åkte in till lasarettet.
Till slut gav han med sig och sökte vård. Det visade sig att smärtan berodde på en blödning någonstans i Jockes buk, som tog lång tid för läkarna att hitta. Han låg nedsövd i 18 dygn med öppen buk innan hålet, som satt på ett knepigt ställe i tjocktarmen, uppdagades och kunde åtgärdas.
Efteråt följde en lång rehabiliteringsresa, som fortfarande präglar hans vardag.
– Jag har tränat ifatt mig, men jag är långt ifrån bra idag. Men jag är tjurig, jag kör på dagrehab och så tränar jag själv. Fem dagar i veckan kör jag.
”Kroppschock”
Träning är för Jocke en del av livet. Hela skälet till att han lämnade Strängnäs, där han växte upp, och hamnade i Skellefteå var att gå på hockeygymnasiet i början av 90-talet. Där upptäckte han tjusningen med gym, och skrattar åt att det “tyvärr blev mer gym än hockey”.
Idag kan man säga att träningen har räddat honom på flera sätt.
– Det första läkarna sa var att jag överlevde tack vare att jag hade så mycket muskelmassa. Jag gick ju ner 31 kilo. Men att jag hade så pass mycket muskler gjorde att jag klarade livhanken.
Då kände jag verkligen… vad har hänt med kroppen?
När han vaknar upp är kroppen förlamad. Där påbörjas en rehabilitering som tagit Jocke från sängen, till rullstol, till rullator och senast till de kryckor han går med idag.
– Jag gillar att träna, det blir lite som en utmaning också. Vad jag förstår på de fysioterapeuter som jag har haft så har jag gått framåt fort.
Han är van att vara stark, men kroppen han ser när han tittar i spegeln på sjukhuset i slutet av januari är mager och benig.
– Jag har aldrig varit benig. Då kände jag verkligen… vad har hänt med kroppen? Det var inte jag, säger Jocke.
Idag kan han ha sina gamla kläder igen, men han minns det som han kallar “den första kroppschocken”, och en uppgiven känsla av att ha tränat hela livet helt i onödan.
– Men då sa min mamma “kommer du inte ihåg vad läkaren sa, det var dina muskler som räddade ditt liv”. Så i onödan har man inte spenderat timmarna, utan det är uppenbart de bäst spenderade timmarna i det här livet.
Nära döden
Innan läkarna hittar blödningen i Jockes buk, medan han fortfarande är medvetslös, får han blodförgiftning, tre hjärtinfarkter, njurproblem som kräver dygnet-runt-dialys och han har feber på 41 grader.
Vid ett tillfälle kontaktar läkarna Jockes fru Ulrika och säger åt henne att ta deras dotter och komma till sjukhuset Umeå.
– Det vill säga att då var det farväl.
Det tar ett tag innan Jocke själv förstår hur nära han var att dö. De första veckorna på året är han bara ledsen. Sedan är det som att en pollett trillar ner.
– Då väcktes det lite glädje i livet. Jag fick en sån här.. ”wooooow, jag ska gå på min dotters student!”, säger han med ett brett leende.
– Jag vet inte varför det var just studenten, för det är sju år bort. Men det var verkligen, yes, jag ska få gå på Alvas student.
Ett fotografi på hans fru, dotter och bonusdotter har stått bredvid hans säng på sjukhuset och på rehabcentret i Stockholm. När han tittade på kortet kände han en enorm saknad, samtidigt som det gav honom styrka att fortsätta kämpa, berättar Jocke.
– Det låter så negativt, men hade jag inte haft min familj så vet jag inte om jag hade haft energi till det här.
Nya perspektiv
Hela upplevelsen sedan han insjuknade har förändrat honom.
– Jag har blivit lite blödigare. Eller inte lite, väldigt mycket blödigare, jag har mycket lättare att få tårar i ögonen.
Saker som tidigare kändes vardagliga, värdesätter han på ett helt annat sätt idag.
– Bara att sitta och se en tonårsfilm med min dotter.. det är ju wow, säger Jocke.
Han tar en klunk vatten, samtidigt som han scrollar i sin mobil. Sedan han vaknade har han regelbundet postat inlägg om sitt tillstånd och sin återhämtningsresa på Facebook.
– När jag vaknade hade jag fått 500 meddelanden. Det finns inte en chans att jag har energi att svara, tänkte jag. Och vad svarar man ens? Hur långt? Hur kort? Så jag bad min mamma att lägga ut min första uppdatering där hon fick skriva rent ärligt vad som hade hänt, jag tänkte att det är som inget att hymla om.
Många av hans vänner och bekanta har reagerat på inläggen, berättar han.
– Det är mycket pepp. Det kan jag säga, det har hjälpt mig. Och på något sätt har jag känt, kanske lite tjurskalligt, att fan jag ska visa alla att här hejar vi inte på i onödan.
Han återkommer flera gånger till hur viktig hans familj, vänner och kollegor är och har varit. Sedan han blev inlagd har hans nära och kära besökt honom upprepade gånger på sjukhuset, kommit över med mat, buketter, kort och gett honom enormt mycket pepp både över sociala medier och när de har setts.
– Det känns som wow… fan, man betyder ju något för folk.
Ska slänga kryckorna
Jocke stannar till vid en bild i sitt flöde. Hans fru och dotter tillsammans med hans kompis i publikhavet på en av AIK:s hemmamatcher.
– Jag hade lovat att ta med min dotter på hockey den här vintern. Jag var så besviken över det när jag låg på lasarettet, jag var jätteledsen. Men hon fick gå på en hockeymatch med min kompis, som också heter Mohamad. Han har styrt upp, och ställt upp för familjen medan jag har varit borta.
Om fem veckor planerar Jocke att vara tillbaka i sitt jobb på kommunen, och efter sommaren tänker han “slänga kryckorna”. Gällande hans extrajobb som ordningsvakt råder det inga tvivel som helst – han ska tillbaka så snart han är i form.
– Det är en livsstil. Många tänker väl “hur orkar du jobba på helgerna?” Det är en vanegrej, jag har gjort det så pass länge. Det är jättesocialt, och jag gillar att träffa människor överlag.
För fan, lev och njut
Han ser fram emot att umgås med sin familj, och när han är redo vill han ut och resa. Sedan var det den där utlovade hockeymatchen.
– Jag ska verkligen ta med min dotter på hockey. Det ska verkligen göras i vinter, och det ser både hon och jag fram emot.
Inne på O’Learys har portarna öppnats och restaurangbesökare börjat trilla in. Jocke säger att han har varit riktigt ledsen i perioder, och att han fortfarande har dippar i sitt mående. Men dipparna går över, och kvar finns tacksamheten över att leva.
– Jag tror att om man har varit med om det här, så är det något man bär med sig hela livet, faktiskt, säger han och funderar en stund.
– Jag trodde väl inte att jag var odödlig, men jag trodde nog att jag var ganska tuff. Sen blev jag så jävla skör.
Om Jocke fick skicka med något till läsarna så är det ett tydligt budskap om att ta vara på livet.
– För fan, lev och njut.
