Vid första anblick verkar allt lugnt och stilla på flygplatsen i Skellefteå. Någon enstaka propeller brummar, annars hörs bara vinden som sveper in över det öppna området.
Genom hörlurarna i det lilla gula planet, med det passande namnet SE-MIG, målas en helt annan bild upp. Det råder tät kontakt mellan flygtornet och ett antal flygplan, långt bortom ögat. Rutinmässiga meddelanden om flyghöjder avbryts av att en pilot frågar om hans rutt kommer att påverkas av EU-toppmötet i Luleå. Det hade precis slagit honom att det råder flygförbud norröver.
Nej, försäkrar flygledaren efter ett ögonblick. Din tänkta rutt berörs inte av EU-mötet, du kan flyga på.
Mattias Markstedt tar in kommunikationen från sin plats i det gula planet, ännu på marken. Han drar i spakar, trycker på knappar och kollar av instrumenten medan oljan i planet värms upp till en lämplig flygtemperatur. Klädd i en grön overall, med pilotglasögon på näsryggen ser han ut att vara tagen direkt ur en film.
Temperaturmätaren når den gröna markeringen och Mattias är redo att lyfta. Det enda vi inte kan planera för är möte med fågel, förklarar han. För en pilot är möte med en stor fågel, som en svan eller gås, ungefär som bilistens möte med en älg.
Hörlurarna knastrar till när flygledaren ger Mattias en höjd på 5 000 fot och klartecken att lyfta från bana nummer 28.
– Då kör vi, säger Mattias och planet börjar rulla.
Snabbare och snabbare.
***
“Som konståkning”
Den 10 juni är det flygets dag, precis här på flygplatsområdet i Falmark. Mattias Markstedt, pilot på Skellefteå Aeroclub, kommer att flyga konstflyg inför publiken. Programmet innehåller olika moment som loopar, hammerheads och kvickroll. Det sistnämnda innebär att han provocerar en vinge att sluta flyga, vilket gör att planet roterar snabbt. Manövrarna kräver precision och utsätter stundtals kroppen för uppemot 6 g-krafter.
Fokus och precision, så kanske man skulle kunna förklara hur Mattias tycks närma sig sin flygning.
– Det handlar mycket om att vara nöjd med flygningen efteråt, att känna att man fick till vinklar och hastigheter, säger han och lägger till:
– Det är lite som konståkning. Efteråt vill jag känna att jag har fått landa alla trick bra.
***
Det lilla planet svävar över Skellefteå. Mattias pekar ut områden som Yttervik och Innervik. Kåge, en bit bort.
– Man kan se till Piteå, men det är för disigt idag, säger Mattias via mikrofonen till de knastriga hörlurarna.
– Vill du prova en loop?
Det är en så overklig fråga att den människa som får den inte kan säga nej.
– Ja, vi provar en loop, hör jag mig själv svara.
Jag är tydligen med i en tecknad film där något som “en loop” existerar. Det här är inte på riktigt.
Jag fokuserade mer på att skrika
Jag har heller aldrig riktigt förstått mig på g-krafter. Det är ett begrepp som man hör emellanåt, kanske i samband med något besök på en nöjespark. Det har varit något teoretiskt, något som nästan känns påhittat.
Både loop och g-krafter blir plötsligt väldigt, väldigt verkliga.
Det min kropp utsätts för under två loopar liknar inget jag någonsin varit med om (och då gjorde vi inte ens de mer extrema tricken som Mattias ägnar sig åt). Kroppen känns som att den väger fyrahundra kilo, för att några sekunder senare vara tillbaka i normalläge – och sedan vara lätt som en fjäder.
På något sätt är en loop ändå hanterbar. Vad som däremot totalt golvar mig är när vi störtdyker? Jag tror vi gör det i alla fall, jag ska helt ärligt säga att jag fokuserade mer på att skrika och se mitt liv passera i revy. Det tar säkert inte mer än några sekunder, men det känns som en evighet.
Jag klamrar mig fast i det enda jag har att tillgå – axelremmarna på min fallskärm(!).
Så planar vi ut igen och det känns precis som att hela mitt innandöme möblerats om.
Men jag lever, det råder det inga tvivel om.
– Det där gör vi INTE en gång till, jublar jag.
***
Frihet och ansvar
Mattias har hållit på med flygmaskiner i elva år, och för sju år sedan hade han till slut råd att ta sitt flygcertifikat. Det är frihetskänslan som gång på gång lockar honom upp i luften, berättar han.
– Men det är frihet under ansvar, det är mycket regler att hålla reda på. Just känslan av att kunna göra vad man vill, säger han eftertänksamt.
– Eller kanske att bemästra det man inte normalt borde kunna göra med en flygmaskin.
Som loopar och rollar, de flesta maskiner är inte byggda för att göra det. Det är någonting man provocerar fram.
Inför flyguppvisningen repeterar han sitt program, både i luften men även i sitt huvud flera gånger varje dag. Han ska veta exakt vad han ska göra och i vilken ordning, men också ha en beredskap ifall något går fel.
– Om jag får motorstopp mitt i en loop ska jag veta åt vilket håll jag ska ta vägen. Det kan man inte börja fundera på då, utan det måste jag ha en plan på innan.
Folkfest
När vi träffas är det ungefär en och en halv vecka kvar till flygets dag.
– Jag ser fram emot folkfesten, att få se alla människor och deras förväntningar. Och att få se alla barn och glädjen i deras ögon.
– Det är få som har access in hit, och det är roligt att få se dem här. Barnen är viktiga för att föräldrarna ska ta sig hit.
***
Turen är över och Mattias Markstedt styr det lilla gula flygplanet åter mot flygplatsen för landning. Flygledaren ger klartecken och planet börjar sjunka. Ett par gäss passerar och Mattias anropar flygtornet för att varna nästa pilot, innan hjulen på SE-MIG får fäste mot landningsbanan.
