De flesta Skelleftebor har nog någon gång stött på Nadia Omeirat eller Mohammed Omayrat. De glada och hårt arbetande makarna som också driver sportbaren O’learys ihop – restaurangen som firade 20-årsjubileum i mars och med tiden blivit som ett andra vardagsrum för många.
– När det är stora matcher med AIK blir stämningen som på en arena. Men det är inte bara sportintresserade, de flesta kommer ändå för maten, säger Mohammed.
Att just de skulle bli ett par är lite av en osannolik historia. De kommer båda två från Libanon, men på grund av krig i landet hade Mohammed flyttat till Sverige redan som tonåring.
Några år senare kom han till Skellefteå, började jobba inom restaurangbranschen och etablerade sig här. En period drev han pizzeria Byblos i Malå och fick också två söner, i ett förhållande som sedan tog slut.
Vi fick vara mycket på egen hand. Det var inte så vanligt egentligen. Vi åkte runt i Beirut och besökte caféer och restauranger.
När han en gång var på besök hos sin stora släkt i Beirut träffade han Nadia, som han tidigare inte ens känt till. Och tycke uppstod direkt.
– Vi blev bara kära. Vi kom bra överens och förstod varandra bra, säger Nadia och ler.
Sättet att uppvakta någon i Libanon var ganska traditionellt då, berättar de. Att få familjens godkännande var viktigt och vanligtvis närvarade någon släkting när ett par skulle lära känna varandra.
– Men vi fick vara mycket på egen hand. Det var inte så vanligt egentligen. Vi åkte runt i Beirut och besökte caféer och restauranger, minns Mohammed.
Men snart blev det dags för Mohammed att åka hem till Västerbotten igen. När han kort senare friade blev det därför över telefon.
Svaret blev som du kanske anat ”ja”, och snart hade Nadia köpt en enkelresa till sitt nya hem i Skellefteå.
– Jag trivdes direkt jag kom hit. Jag gillade att det var lugnt, till skillnad från Beirut som egentligen inte är så stort till ytan – men väldigt trångt, berättar Nadia.
De första åren ihop drev Mohammed kiosken i det nu rivna busstorget. Men han saknade att ha restaurang, och blev tipsad att ta över O’learys när det gick i konkurs mot slutet av 2001.
Ett par månader senare, i mars 2002, öppnade han och Nadia upp portarna på nytt.
Sedan dess har deras liv kretsar kring familjen och restaurangen. Ofta har de två världarna varit nära sammanflätade – mindre än en månad från öppning fick de sitt andra barn ihop.
– Vi hade lunchservering då och jag stod i diskrummet och tog värkarna, säger Nadia och skrattar.
– Det har varit så för alla fyra barn vi fått efter vi tog över restaurangen. Jag har jobbat in i det sista.
Jag älskar verkligen det här stället så mycket. Andra kan ha svårt att förstå det ibland, de tycker kanske att vi ska åka iväg oftare än vi gör och så.
Nadia och Mohammed jobbar onekligen mycket och är sällan lediga. De gånger som de lyckas ta sig iväg blir det inte längre än en vecka i taget. Men det bekommer dem inte så mycket.
– Jag älskar verkligen det här stället så mycket. Andra kan ha svårt att förstå det ibland, de tycker kanske att vi ska åka iväg oftare än vi gör och så. Men jag trivs så bra här, det är som ett andra hem, säger Nadia.
Att de lagt ner mycket tid på sportbaren märks också. Över tid har lokalen förändrats mycket – de har byggt till takterrass och byggt ut invändigt i omgångar.
Under pandemin, när många restauranger gick på knäna, lyckades de hitta olika sätt för att behålla personal. Det arbetet har de nu belönats för med en nominering som Årets företag på Alvargalan.
– Vi blev så glada över det. Texten till nomineringen kändes verkligen helt rätt, de har sett och förstått hur vi arbetat, säger Mohammed.
Tidigare i år spekulerades det om paret var på väg att avsluta eller sälja verksamheten. Detaljplanen för den delen av kvarteret Kapella där O’learys ligger ändras för att man ska kunna bygga bostäder där.
Men vi kommer att jobba så länge som vi orkar. Kanske 20 år till.
Men Mohammed understryker att de inte är på väg att vika in årorna.
– Nejdå, vi har inga planer på att sluta. Att detaljplanen ändras är mer ett sätt för oss att ha dörrarna öppna för framtiden, säger han och fortsätter:
– Detaljplanen säger dessutom att det ska vara en restaurang på markplan. Så även om det en dag byggs bostäder här kommer verksamheten att finnas kvar.
Än så länge har de alltså arbetsglädjen kvar. De beskriver restaurangen som sitt andra hem och ett extra vardagsrum för sina gäster. Förhoppningen är att något av barnen ska vilja ta över restaurangen den dag de väljer att lägga ner.
– Men vi kommer att jobba så länge som vi orkar. Kanske 20 år till, säger Nadia med ett leende.
