Annons
Cecilia Edström. Frilansjournalist från Glommersträsk med människor som sitt största intresse.

Cecilia Edström: ”Tack till en av mina modiga klasskompisar”

KRÖNIKA Cecilia Edström om hisspitchar, att tala inför folk och en modig klasskamrat: ”alla kände sig mer eller mindre obekväma”

Annons

***

Jag skulle med den här lilla texten vilja rikta ett stort tack till en av mina klasskompisar som genom sitt mod gjorde att den grupp jag pluggade till digital strateg med blev en så förlåtande grupp. Tack!

Det var höst och runt två veckor sedan vi alla träffades för första gången. Det var drygt 30 personer i vår klass och den här dagen var borden uppställda som ett u i salen. Föreläsaren förklarade dagens övning. Alla skulle plocka fram något ur väskan eller fickan, helt enkelt välja valfri grej att hisspitcha inför alla andra. Då hade jag ingen aning om vad det var men kort förklarat är det att sälja in något under den korta tid man står i en hiss med någon, alltså på ungefär en halv till en minut.

Eftersom jag fullkomligt älskar Burt’s bees lip balm plus att det även den här dagen låg i fickan så var valet enkelt. Förberedelserna var relativt korta, sen satte sig alla ner och när man kände sig redo att gå fram och göra sin grej var det bara att räcka upp handen. Det vibrerade av nervositet i rummet. På darriga ben gick en efter en upp, ställde sig längst fram och sålde in sin nyckelring, sina hörlurar eller sitt kollegieblock. Alla möjliga, vanliga och tråkiga saker fick en orimligt färgglad presentation.

Annons

Det gemensamma i gruppen var att alla kände sig mer eller mindre obekväma, vissa kanske rent av höll på att svimma, vad vet jag. Det kan vara ett rätt rimligt antagande med tanke på att vi människor enligt vissa undersökningar hyser större rädsla för att hålla tal inför en publik än att dö. Med den vetskapen i ryggen blir min älskade klasskompis bedrift än mer modig.

Så räckte hon till slut upp handen och sprang nästintill fram mot whiteboardtavlan. Peppen var total – trodde vi. När hon så stod längst fram och skulle sätta igång la hon sitt ansikte i händerna, började gråta och sprang ut ur rummet. Ingen förstod. Föreläsaren gick ut och efter ett ganska bra tag kom de tillsammans in igen.

Och det är nu det stora i det lilla sker. En händelse som jag tror la grunden till en oerhört förlåtande kultur i vår grupp.

Klasskamraten sätter sig på ett bord längst fram och vår föreläsare ställer sig med ansiktet vänt mot henne och med ryggen mot oss. Lugnt och försiktigt, steg för steg gör hon sin hisspitch. Hon bara gör det. Hon vågar. Trotsar sina rädslor. Hon visar med handling att det är okej att visa sig sårbar. Att vissa saker inte är lätta och att det här är ett rum till för övning och att utvecklas i. Nedför min kind rullar tårarna tätt. Jag vill lova att det här rev ner applåder, visslingar och hejarop. Det var magiskt. Och otroligt starkt att vara med om att en människa går från att bryta samman till att resa sig och hitta modet att testa igen – och det här inför 30 nya skolkamrater som hon bara varit bekant med i två veckor.

Jag är helt övertygad om att den här händelsen var en stor del i att vårt klassrum under hela studietiden blev ett tryggt klassrum. En plats där alla så starkt kände att det var tillåtet att visa sig sårbar och utmana sig själv – ett sammanhang att träna på saker man känner obehag inför.

Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människor som sitt största intresse.

Följ Cecilia på Twitter »

Läs fler krönikor av Cecilia här »

Krönikan publicerades i senaste numret av Megafonen – läs hela tidningen här:

Klicka här för att läsa tidningen i helskärm.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons