KRÖNIKA Cecilia om gamla foton, farfars hembakta polkagrisar och inramade fakturor: ”Varje blad är något av ett konstverk”
***
När försvinner vår generations fotspår från jordens yta? När är det inte längre någon som kommer ihåg vad vi gjorde eller inte gjorde. När är alla foton som togs förmultnade, alla möbler vi köpte borta och grytlappen vi virkade på slöjden försvunnen?
Tanken på spåren efter mig och oss föddes på en second hand-butik i Williamsburg i New York. I mitten av lokalen stod en stor låda med flera hundra gamla polaroid-foton. Det var lekande barn, husvagnssemestrar, en äldre kvinna, en tax och en helt vanlig familjemiddag. Ett efter ett höll jag upp fotona, mixade och matchade, men kände ganska snart en olustkänsla. Vilka var människorna på bilderna? Vad jobbade de med? Levde dem? Om inte, hur hade de dött? Var de lyckliga? Trots att fotona bara kostade en dollar styck lämnade jag alla.
Själv lever jag mitt bland andra människors fotspår. Min blyertstavla som föreställer bergen i Nikkaluokta hängde tidigare hos farmor och farfar. En gång i tiden doftade det nybakta drömmar ur deras slitna kakburk, nu är den fylld med alvedon och ipren. Farfars hembakta polkagrisar till julen låg alltid och väntade på oss i en stor glasbehållare med lock. Den fyller jag idag med skumtomtar.
Tv-bänken kommer från Klutmark. En av hyllorna i mitt vardagsrum blev kvar när två gubbar städade övergivna förråd på vinden i mitt förra lägenhetshus. Några saker är hämtade från byteshyllan i soprummet – men ursprunget har jag inte alls koll på.
I slutet av 1800-talet fanns det tydligen en butik i Glommersträsk, i det hus som mina föräldrar och morföräldrar köpte för 30 år sedan. Bland gamla rockar och galoscher på vinden låg en pärm med fakturor. Varje blad är något av ett konstverk. Bokstäverna är perfektion. Alla dubbellinjer är dragna efter linjal. Det är ryggspäck från C. Emil Johanson i Stockholm, lampglas från Karl O. Nilsson i Skellefteå, blyertspennor från Börje Lagergrens bok- musik- & pappershandel i Skellefteå och kornmjöl från Kågeqvarn aktiebolag. En av dessa fakturor är inramad och upphängd på väggen i mitt kök.
Det senaste året har min besatthet av gamla tavelramar gått till överdrift. De flesta ligger tyvärr i byrålådan i väntan på något passande att stoppa i dem. En dag när jag var ute och letade något annat hittade jag en underbar ram på Stadsmissionen, guldfärgad i slitet trä. Där i var ett svartvitt bröllopspar, möjligen från 30-talet. De såg inte värst lyckliga ut men ramen gick inte att motstå. När jag kom hem var tanken att byta foto, men det gick inte. Jag knäppte upp på baksidan men stängde direkt igen. Skulle jag kasta två liv i papperskorgen? Vad gav mig rätten att göra så? De nygifta fick stå i min bokhylla tills nyligen då jag flyttade in i en ny lägenhet.
Tanken på mina egna framkallade bilder dök upp ännu en gång. Kommer de att ligga i en stor trälåda på Röda Korset i Skellefteå eller Stockholm? Hänger de på någons vägg eller står i någons bokhylla om 70 år? Och vill jag verkligen det?
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades i senaste numret av Megafonen – läs hela tidningen här:
