KRÖNIKA Cecilia om prestation, dåligt samvete och den berömda väggen: ”Stående ovationer är förhållandevis korta. Tystnaden efter desto längre”
***
Utbrändhet, utmattningsdepression, ”gå in i väggen” eller ”för duktig för länge”.
Det finns många benämningar på ett av de största själsliga hoten i vår tid.
Orsaker till att fler och fler lever under långvarig stress i privat- och arbetsliv utan möjlighet till återhämtning finns det lika många som drabbade.
Vissa arbetsgivare jobbar med frågan. Andra gör det inte. Men vi släpper arbetsgivaransvaret. Vad kan vi själva göra? Den egna fritiden, eller ”fri”-tiden, borde vi rimligtvis kunna påverka.
Vad har egentligen vår prestationsångest i privatlivet att göra med blånyansen under ögonen? Ganska mycket. För bakom tjocka lager foundation gömmer sig ofta en stor ängslighet över att för en liten liten stund vara ouppdaterad om senaste trenderna, nyheterna, Netflix-serierna eller rönen om hur mycket skärmtid ett barn egentligen tål?
Föreställ dig Kim som arbetar 08-17 varje dag och är ensamstående med två barn.
Hämta ungarna. Springa mellan butikshyllor och leta en kombination av ekologiskt, glutenfritt kolhydratfattigt och proteinrikt käk. Koka och steka skiten. Kvalitetstid med barnen innan nattning. Skrik. Bråk. ”Okej då, ta fram ipaden.” Hur var det med skärmtid nu igen? DÅLIGT SAMVETE. Och min egen träning? Crossfitpasset ställdes in i sista sekund. DÅLIGT SAMVETE. Gymmet slukar potentiella sparpengar. 500 kronor i månaden ger en kostnad på 250 kronor per pass i januari månad – medan armhävningarna utförs på vardagsrumsgolvet!
Fyraåringen har fortfarande napp. Vad ska folk tänka? ”Stackars unge som får leva ett helt liv med överbett”. DÅLIG FÖRÄLDER.
Sally, treåringen, plockade bara rosa kläder när hon fick bestämma över shoppingen helt själv. Och toppade det hela med en prinsessklänning. ”Talar de inte om genus i den familjen?” DÅLIG FÖRÄLDER.
Önskar så att någon vän kunde komma hit på middag men hinner tyvärr inte laga viltkryddad råbiff med jordärtskockschips och picklade lingon. Finns bara energi till korv och makaroner, och vad skulle folk säga om jag bjöd på det?
Sjätte säsongen av Homeland är släppt. Och jag som inte kollat på serien alls. Plöjer 60 avsnitt på 16 dagar. Kan inte längre sitta som en tyst idiot med noll koll på fikarasterna.
Vill träffa någon, dejta, gå på bar eller helt enkelt umgås med goda vänner men har verkligen inte tid. Verkligen inte.
Behöver avslappning, rekreation. Yasuragi SPA i Stockholm har fått så otroligt fina recensioner. Klämmer in en liten weekend, man kan passa på att shoppa också. Mini Rodini finns ju där. Två flugor osv…
Tar fram mobilen och uppdaterar fasaden men rasar ihop inombords.
Det sägs att det är större risk för ohälsa om självkänslan är byggd på egna prestationer. Men hur bryter vi mönstret då det i stora delar av samhället är prestationer som lyfts och applåderas? Är det så konstigt att man vill bli uppskattad?
Men stående ovationer är förhållandevis korta. Tystnaden efter desto längre och också den som driver oss att jaga nästa erkännande. Full fart framåt.
Så kommer dagen då den psykiska påfrestningen passerat sin maxgräns och det enda man är kapabel till är att sova 72 timmar i sträck. Men visa dig inte svag tror du att alla runt omkring viskar i ditt öra. Drivet och normen får liket att resa sig ur graven och kämpa sista biten mot toppen. Ljudet av applåder kommer närmre. Pang. Svart. Väggen.
Är vi en förlorad generation? Jag vet inte. Om ja, kan vi göra så att nästa mår bättre? Kanske, men i så fall vill det till att dagens föräldrar blir mer högpresterande och duktiga* på att uppfostra och bygga sina barns självkänsla på annat än deras egna prestationer.
Eller? Hur ska vi komma ut på andra sidan med människors hälsa i behåll? Tyvärr finns det ingen knorr på texten. Jag har ingen aning.
*Ironi
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilandsjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 1 2017:
