Annons

Edström: ”Bevis på att jag kunde stå på egna ben”

Annons

Cecilia EdströmCecilia är frilansjournalist och redaktör på DN. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.

KRÖNIKA Cecilia Edström om sin stolthet, sitt första heltidsarbete och att bli vuxen. ”Varje gång någon jag kände kom in sträckte jag på mig lite extra.”

***

Jag minns stoltheten i kroppen dagen då de ringde och sa att jag hade fått jobbet. De hade valt mig av flera hundra sökanden. På intervjun pratade vi om var i syskonskaran jag låg eftersom chefen då trodde att hon skulle kunna läsa av min personlighet och på så sätt förutspå hur jag skulle passa in i gruppen. Efter intervjun ringde jag pappa från min Nokia 5110 och var uppe i varv. Det var en så härlig känsla att promenera på gågatan i Skellefteå efter den första arbetsintervjun i livet. Bröstet stolt. Hållningen bra. Jag ville dansa disco.

Mitt första heltidsarbete. Jag hade fixat det på helt egen hand. Mitt CV var långt ifrån fett. Sommarjobb på idrottsföreningen i byn och lite ströjobb, bland annat hade jag målat en ladugård helt själv. Jag var 18 år. Men det räckte.

Med mina nya arbetskamrater åkte jag på utbildning till Gävle. Buss tur och retur. Jag var helt orimligt nervös. Det var mitt under Cityfesten. Stökigt och stimmigt men vi hade en fin gemenskap på vandrarhemmet och det var ju gratis frukost. Lyx.

Vi kom hem, och i augusti öppnade vi upp. Mitt i Skellefteå låg lokalen. Varje gång någon jag kände kom in sträckte jag på mig lite extra. Även om de flesta nog inte riktigt gillade vad vi serverade så spelade det ingen roll. De hade inte vanan inne. Det här var något nytt. Något som folk åt i Stockholm. De skulle fatta tids nog.

För några veckor sedan gick jag igenom gamla papper och hittade mitt något gulnade anställningskontrakt. Det är trots allt 15 år sedan nu. 15 år sedan och jag kommer fortfarande ihåg då jag och pappa gick in på banken för att jag skulle få ordning på ekonomin. Numera tjänade jag ju mina egna pengar. Barnbidraget ett minne blott. Vi satt där och det snackades fonder och sparande. Bank-kvinnan förklarade hur saker och ting låg till och hur man kunde tänka för att få så bra avkastning som möjligt. Det hade hon gjort förut vilket märktes, men ansiktsuttrycket förbyttes när jag avslöjade att jag ville spara 3 000 kronor varje månad. Hon tyckte uppenbarligen att det var alldeles för mycket. Jag fattade ingenting. 3 000, då skulle jag ju få över 4 000 till hyra och mat. Perfekt. Kläder och nöje såg jag som bonus.

Det slutade med ett sparande på 1 500.

8 700 i månaden före skatt och jag kände mig ekonomiskt oberoende. Det var i ärlighetens namn inte en jättebra lön. Det var inte jättebra arbetstider. Det var knappt någon OB-ersättning att tala om. Men det var något annat. Det var ett jobb. Det var ett bevis på att jag kunde stå på egna ben. Det var ett sätt att stärka min självkänsla.

Varje gång jag kommer in på Mc Donalds idag för att käka en QP & co med garlic-dressing och en chokladmuffin till efterrätt så känns det bra. Även om jag nog var underbetald just då och att jag någon gång började gråta bland burgarna för att jag hade glömt ta temperatur på köttet (superviktigt) så är det en positiv känsla. Det var där allt började. Det var där jag lärde mig vad ett arbete faktiskt innebär och jag hyser en stor respekt för människorna bakom kassorna.

Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Cecilia jobbar som redaktör på DN och frilansjournalist. Har människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.

 

Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 5 2015:

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons