KRÖNIKA Cecilia Edström om vår, nystarter och krossade drömmar: ”När den så kallade framgången aldrig blir verklig kommer besvikelsen”
***
Det är vår. Det är varma härliga solstrålar genom skitig ruta. Men fönsterputsningen kan vänta – precis som i fjol och alla år dessförinnan. Desto roligare att slänga blickar genom glasen på ett par nyinköpta Ray-Ban. Våren är här, världen krymper och ouppnåeliga mål kommer närmre.
Jag är oövervinnerlig. Planet lyfter i tanken men troligtvis snart också i verkligheten mot en ny destination – mot genombrott, berömmelse, inflytande, blickar och strålkastare som helt plötsligt vänds mot en själv. Det pirrar till.
Bakom mina och dina solglasögon kan vi göra vad som helst, bli vad vi vill. Omöjligt blir möjligt säger en av de starka inre rösterna.
”Men hallå! Stopp! Stanna! Sluta!”, skriker plötsligt en annan röst men från samma kropp. Den där rösten som man så gärna vill kväva – men ändå borde uppmärksamma för sitt eget bästa.
Våren är början på något nytt. Vår generation också. Då sa farmor och farfar ofta: ”Nja, int gå he int”. Numera är ingenting omöjligt. Och det är ju både positivt och negativt. För samtidigt som vi knappt ser några som helst begränsningar så är känslan av misslyckande både utbredd och påtaglig.
Jag är nog en av de mest ledsna att konstatera: alla kan inte bli vad de vill. Det är en omöjlighet. Det tar emot att skriva den här motreaktionen och jag vill definitivt inte bidra till att krossa drömmar. Det är inte min mening. Men mitt samtal med kompisen som utbildar sig till psykolog måste lyftas. Jag frågar: ”Hur ser arbetsmarknaden ut för psykologer?” Hon svarar: ”Det har aldrig någonsin funnits så mycket jobb som nu. Unga människor idag mår väldigt dåligt.”
Anledningen till ökningen av barn och ungdomars psykiska ohälsa är oklar men förändringar i miljöer på samhällelig nivå kan vara orsaken skriver socialstyrelsen i en rapport från 2013.
Stanna upp. Ta ett varv och reflektera över vad unga människor påverkas av. På riktigt – gör det. Samhället i det närmsta skriker att du, just du, kan bli precis vad du vill och nå framgång. Det basuneras ut att strålkastarljuset inom en snar framtid kommer att riktas mot precis dig. Betrakta de tusentals historier där folk har gått från inget till allt, har lyckats, blivit något. Och alla dessa fantastiska glädjehistorier applicerar man så klart på sig själv. ”Självklart kan du också. Alla kan”, menar den käcka livscoachen i kvällstidningen.
Bilden av lycka är en aldrig sinande källa. Och alla kan nå dit, allra högst upp, där du förverkligar dig själv, blir behandlad med respekt, får frottera dig med eliten, vältra dig i pengar och bli hyllad i media. Det behövs ju bara en antagning till en dokusåpa, att starta upp en modeblogg, offra en hel barndom på att träna, eller twittra sjuka grejer under ett halvår så är du där.
Och det är sant – fast mest är det en illusion. Och när det avslöjas att illusionen är just en illusion. När den så kallade framgången aldrig blir verklig kommer besvikelsen. Men hon i sommarpratet kunde ju. Jag är misslyckad. Han i magasinets stora reportage klarade det. Men inte jag. Jag är misslyckad. Jag är en besvikelse.
Hon den där kompisen, min kompis psykologen, det är hon som kommer att sitta i fåtöljen mitt emot. Det är hon och hennes kolleger som kommer att få all besvikelse kastad i sina ansikten och skvittrande tårar på sina linjerade kollegieblock. Det är de som plockar fram pappersnäsdukar när orden om misslyckandet kommer. Men vem vill döda någons drömmar? Vem vill att människor ska sluta sväva och tro? Ingen. Kanske är det därför ingen säger något annat än att ”du kan bli vad du vill”. Och sanningen är ju den att det faktiskt finns någon som både kan, och blir.
Men nyktert och generellt sett ligger livets ribba alldeles för högt. Varför inte sänka den och se allt ovanför som bonus istället för att riva varje gång och känna sig misslyckad? Justera skalorna en aning. För tänk att titta tillbaka på sitt liv som egentligen hade allt men som överskuggades av känslan av besvikelse och misslyckande. Titta tillbaka på en hög med gamla solglasögon som visserligen hjälpte mot solen – men i övrigt var mest till skada och något att gömma sig bakom.
Klart vi måste sträva framåt och uppåt – men med måtta. Att klara sig över den sänkta ribban är ändå riktigt bra gjort och varför inte tillåta sig själv att vara lite nöjd för en gångs skull.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
32-årig frilansjournalist med människor som sitt största intresse.
Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
