***
Jag ställer klockan på 04.15 flera gånger i veckan, inte för att åka till flyget på någon glamorös charterresa, utan för att köra första bussen till Skellefteå från Byske.
Nu är det ljust ute, men i mörker och snörök är det en konst att se om det står någon på hållplatserna längs E 4.
I Boviken en vinter uppfattade jag i sista sekunden en mänsklig skugga, och hann precis bromsa in. Där i kuren stod en ung kille och väntade på bussen, omedveten om sin osynlighet.
Jag bad honom att hålla upp telefonen nästa gång för att synas lite bättre. Okej, sa han.
Morgonen efter, samma hållplats, ser jag skuggan igen. Samma kille. Lika osynlig.
– Hallå, bad jag inte dig hålla upp mobilen, sa jag när han klev på.
– Jag gjorde ju det, sa han förolämpat och visade en svart skärm.
Jodå, han hade hållit upp den, men inte tänt lampan.
Mörkret, ja. Det evinnerliga mörkret. Precis när man gett upp och tror att vintern kommer att vara för evigt och att man aldrig kommer att få använda sommarkläderna igen utan leva resten av sitt liv som en grävling i termobyxor – då kommer ljuset tillbaka. Minut för minut blir det allt ljusare och till sist sitter man bakom ratten och ser solen gå upp och vägen slingra sig framåt, backarna når ända upp till himlen, precis som jag tyckte de gjorde när jag var liten, och jag undrar hur många gånger jag kört denna väg fram och tillbaka mellan Byske och Skellefteå.
Vart ska alla dessa människor? Kanske ska de på en provanställning? Kanske på en dejt? Kanske ska de vidare ut i världen på äventyr som de drömt om hela sitt liv. Eller bara till ett trist kontor.
För några år sedan var det tvärstopp mellan stan och Kåge. Kön sträckte sig kilometervis och verkade aldrig ta slut. På radion sades det att någon tappat en pool. En pool?
Vi närmade oss brottsplatsen i snigelfart, och där stod en lastbil på sniskan och en stor pool, modell fyrkantig låg mycket riktigt i andra körfältet. Polisen talade med två orakade män som kliade sig i huvudet, förmodligen över hur dryga böterna skulle bli.
Det är charmen med det här yrket. Man vet aldrig vad som kommer att hända.
Ibland tycker jag synd om dem som måste upp så tidigt, ända tills jag kommer på att jag själv varit vaken en timme.
Tankarna fladdrar iväg. Vart ska alla dessa människor? Kanske ska de på en provanställning? Kanske på en dejt? Kanske ska de vidare ut i världen på äventyr som de drömt om hela sitt liv. Eller bara till ett trist kontor för att lida sig igenom ytterligare en dag innan helgen kommer. Vad vet jag.
Men en sak är säker: jag är redan på jobbet. Och i morgon ringer klockan 04.15 igen.
Anna Laurila
Vill du också dela med dig av en dag eller händelse i ditt vardagsliv? Något som berört dig, en rolig anekdot eller något som du upplevt? Stort eller smått? Skicka gärna in din betraktelse till redaktion@megafonen.se så återkopplar vi.
