***
Ett nytt år. Vad ska det bjuda på? Jag låg och funderade på det under nyårsnatten.
I säkert 100 inlägg hade jag sett mer eller mindre bekanta människor ondgöra sig över 2024, de dåliga personliga erfarenheterna, världens tillstånd. I ett tiotal andra var det raka motsatsen. För dem hade året bjudit på nya höjdpunkter och de var följaktligen tacksamma för det. I regel handlade det om välkomnandet av ett nytt barn till världen. Livet!
Jag försökte analysera mitt eget år men jag kan inte riktigt betygsätta det. Det var inget bra år. Och det var ett bra år. Det var dur och moll. En sak är säker: Det är ett år jag aldrig glömmer. Ett år som hade lite för mycket död i sig och till stora delar präglades av en enda tanke: Är det här sista gången?
Grejen med begrepp som tid och död är att vi nästan aldrig vet säkert när någonting är för sista gången. Sista gången du träffar en vän, sista gången du äter Hawaii-korv (det var en maträtt kombinerad av falukorv och ananas som serverades i skolbespisningen på 1990-talet – ingen saknar den idag), sista gången du tar din hund på en promenad eller reser utomlands.
Men den här tiden för precis ett år sedan började jag på allvar förstå att det vår familj upplevde ihop skulle vara en enda lång drös av sista gånger. Det finns en särskild grymhet i det, jag hoppas att du slipper uppleva den. Samtidigt hjälpte den tanken mig att ta ut maximalt av alla stunder. Jag lät aldrig mörkret få ett grepp om mig. För då hade jag varit förlorad och det var aldrig ett alternativ. Jag var en make som hade en enda uppgift: Att göra hennes liv så bra som möjligt.
Det finns en särskild grymhet i det, jag hoppas att du slipper uppleva den. Samtidigt hjälpte den tanken mig att ta ut maximalt av alla stunder.
Det jag sörjer mest är att jag inte förstod när jag kramade om henne sista gången, utan slangar i en sjukhussäng. Kanske är det lika bra, förresten. Hade jag kunnat släppa? Sedan var det i alla fall för sent. Och så fanns hon inte längre. Men allt fortsatte att pågå och året övergick till att bli ett fyllt av första gånger. De känns. Ibland lika mycket som de sista.
Det är just det: konsten att inte låta sorgen förvränga din världsbild till någonting ilsket eller bittert. Konsten att känna allt och att förundras över det faktum att du, lilla människa i detta oändliga universum, tillåts att göra det.
Det kan krossa mitt hjärta att barnen aldrig kan ropa ”mamma” och få ett svar igen. Och hur obeskrivligt orättvist det är att hon missar att klämma tonårsfinnar eller att se vår dotter starta ett band, boka en spelning, ställa sig framför en hyfsat stor publik och vråla ”Fuck you!!”. Där och då hade jag dött lycklig. Det skulle jag nog göra för det mesta, tänker jag. Och det är just det: konsten att inte låta sorgen förvränga din världsbild till någonting ilsket eller bittert. Konsten att känna allt och att förundras över det faktum att du, lilla människa i detta oändliga universum, tillåts att göra det. Alla dagar är inte bra, men många är det och är du öppen för det kan varje dag bli ett litet äventyr.
Jag letade inte, men jag fann en ny hand att hålla i. En ny person att prata med och beundra. Det var konstigt, lite ovant, men inte fel. Ingen skuld, inga dåliga samveten – de där grejerna som normalt sett präglar mina val. Snarare en tydlig påminnelse om att allt blir bättre när man delar det med någon. Maten dubbelt så god. Lyckan dubbelt så stor. Bördan hälften så tung. Åren som kommer någonting att se fram emot. Så länge de kommer.
Per Strömbro
