Varje år, när oktober glider över i november, är jag halvvägs ute i förrådet för att leta fram julstjärnor och ljusstakar. Det är något i mig som inte kan vänta – som om julens magnetism inte går att stå emot.
Jag har försökt förstå varför den här högtiden betyder så mycket för mig och tror att svaret ligger i en väldigt passande kombination av trygghet, nostalgi och kreativitet.
Julen handlar mycket om traditioner som funnits i generationer – det där förutsägbara som skapar trygghet. Skinkan ska griljeras, mormors gravlaxsås ätas, samma gamla julsånger spelas och Paradisasken öppnas. Det är både trygghet och nostalgi. Lite: ”Det ska vara som det alltid har varit.” Och jag älskar det.
Men det är precis det här – den trygga basen av traditioner – som också skapar utrymme för något annat: kreativitet. För julen är, kanske mer än någon annan tid på året, en kreativ explosion. Och jag älskar det minst lika mycket.
Julen ger oss tillfällen att skapa på så många sätt. Mitt i det välbekanta finns alltid utrymme för oss att lägga till något unikt – ofta utan att vi ens tänker på det. Det är julkort som ska skrivas, en ny juldrink som testas, pepparkakor som dekoreras och pynt som tillverkas.
Nej, det kanske inte alltid blir en fröjd för ögat, men det är i de stunderna – när vi tvingas tänka utanför den berömda boxen – som kreativiteten verkligen blommar.
Ta bara rimmen på paketen, till exempel. De behöver bara vara några rader, skrivna en kvart innan tomten kommer. Kanske är de knappt begripliga, men de är fyllda av glädje och omtanke. Och när både tejp och julpapper plötsligt är spårlöst försvunna, kombinerar man en papperspåse från Willys med en från Coop och tar fram den breda ”bruntejpen” för att få ihop det. Nej, det kanske inte alltid blir en fröjd för ögat, men det är i de stunderna – när vi tvingas tänka utanför den berömda boxen – som kreativiteten verkligen blommar. Och låt oss skratta åt det.
Och barnens pyssel! Jag ler inombords när jag tänker på när min kompis ifrågasätter hur någon endaste människa klarar av att hänga barnens egentillverkade smällkarameller i granen. ”De ser ju förj*vliga ut!” säger hon. Men det är ju just det sneda och vinda, de omatchade färgerna, som är charmiga och ger en mänsklig touch. Som pepparkakshuset – är det någon som en enda gång lyckats få limningen att hålla? Grattis i så fall! Ofta är dessutom taket nästan tomt på godis innan julafton, och halva skorstenen har rasat. Men det är ändå jul.
Barnen står där, så stolta över vad deras händer har skapat. I deras ögon är det självklart att det är mästerverk, och kanske är det något vi vuxna kan lära av. Barnens skapande är inte begränsat av perfektionism eller rädsla för att misslyckas. De vågar bara göra.
Så i år, när jag inte hunnit ta fram granen och paketen ska rimmas, när knäcken (som vanligt) stelnar för tidigt och pepparkakshuset rasar ihop, tänker jag försöka påminna mig själv om att det är just där en stor del av magin finns. Inte i det perfekta – utan i att vi vågar skapa och göra det vi kan, med det vi har, och låta det vara mer än nog.
Och du, om du behöver ett enkelt sätt att kicka igång kreativiteten, här är ett recept som alltid går hem:
Julgransdipp med färskost:
– 1 burk cream cheese
– Finhackad gräslök
– Lingon
– Gurka (stjärna)
– Kex
1. Forma cream cheese till en gran i plastfolie och frys i 20-30 minuter.
2. Rulla i gräslök, tryck fast lingon som julkulor och toppa med en gurkstjärna i toppen.
3. Servera med kex.
God jul!
/ Cecilia Edström
