– Tryck på knappen!
Stefan Lindgren håller fram en liten dosa som ser ut som den gamla Nokia 3310, om någon minns den. När jag trycker på den röda knappen dröjer det bara någon sekund innan Stefans vänstra arm och hand börjar skaka kraftigt. Jag trycker på knappen igen och lika snabbt upphör skakningarna. Hade jag inte vetat att Stefan har Parkinson hade jag aldrig kunnat gissa det.
– Den dagen, efter operationen, när jag satt hos läkaren och han tryckte på knappen första gången – då fick jag livet tillbaka. Skakningarna och smärtan jag levt med så länge bara försvann. Det var helt otroligt.
Elektrod i hjärnan
Operationen Stefan pratar om kallas DBS, deep brain stimulation, och är en form av hjärnkirurgi där en elektrod placeras djupt inne i hjärnan. Elektroden kopplas till en pacemaker-liknande stimulator som placeras under huden på bröstkorgen. Stimulatorn skickar elektriska signaler till ett område i hjärnan som kontrollerar rörelser. På det här sättet blockeras de signaler som orsakar skakningar, tremor, hos Parkinsonpatienter.
När Stefan Lindgren väl fick sin operation hade han många år av smärta och skakningar bakom sig. Redan i början av 2010-talet började Stefan få problem med mindre darrningar i högerhanden. Han brukade skoja med sina kollegor och säga att han hade Parkinson light men trodde egentligen att symptomen hängde ihop med en nackskada från ungdomen.
Om jag inte fått den här operationen så hade jag tagit bort mig, det är jag säker på.
När symptomen förvärrades tog det nästan sex år innan han fick diagnosen Parkinson.
– Även läkarna trodde det var nacken som spökade. Det var jag själv som till slut bad att få bli utredd för Parkinson efter att ha pratat med en vän som jobbar i vården, säger Stefan.
Skräck
Att äntligen få en diagnos var en lättnad. Men medicineringen, i form av totalt 35 tabletter per dag, utspridda över dygnet, hjälpte inte i någon vidare utsträckning. Skakningarna var till slut så kraftiga att Stefan inte kunde äta, sova eller leva sitt liv. När hans fysiska och psykiska mående blev allt sämre, förvärrades även den tinnitus Stefan haft i flera år.
– Om jag inte fått den här operationen så hade jag tagit bort mig, det är jag säker på. Min absoluta skräck är att bli ett paket, säger Stefan med eftertryck.
Under ett halvår efter operationen lekte livet för Stefan. Han började så smått kunna jobba deltid igen och kunde ta upp många av sina intressen. Men så hände livet, sådär som det gör ibland. Han och familjen var och badade när Stefan skulle skoja med sin fru och la sina kalla händer på hennes mage.
– Hon skrek till så där som man gör i det läget. Och direkt kände jag att min tinnitus kom tillbaka, värre än någonsin. Efter det kunde jag inte umgås med någon, inte se på tv, ingenting. Då blev det mörkare än någonsin och jag försökte faktiskt ta mitt liv. Som tur är var jag inte bra på det.
Aktivt val
Jag frågar Stefan om han verkligen vill berätta om det här i en tidning som går ut till alla hushåll i Skellefteå, att han kan ändra sig när som helst om det blir för privat. Men Stefan tvekar inte.
Livet är inte lätt alla gånger men det kan bli väldigt bra ändå.
– Jag är väldigt öppen med allt jag gått igenom. Det är ett aktivt val och ingenting jag skäms för. Och det ska ingen annan göra heller. Livet är inte lätt alla gånger men det kan bli väldigt bra ändå.
Efter suicidförsöket började livet vända uppåt ännu en gång för Stefan. Men den riktiga vändpunkten kom sommaren därpå då han överskattade sin simförmåga och var nära att drunkna.
– Jag har lurat döden två gånger, kan man säga. Och det har format mig och gjort mig väldigt ödmjuk inför livet. Jag behöver inte åka utomlands för att fånga dagen. Det går lika bra, om inte ännu bättre, att sitta här på altanen och bara känna att jag lever och mår mycket bättre än jag trodde att jag skulle kunna göra, säger han.
Innan Stefan fick Parkinson upptogs hans tid av jobbet som byggare och anställd på Eldabutiken och sedan Utterströms och Skog & Trädgård. Utöver det fiskade han, cyklade MTB och la mycket tid på att lära sig nya saker, från Photoshop och Indesign till att utveckla kalkylprogram för företag i Excel.
Det var faktiskt det svåraste med att bli sjuk; att acceptera den här förlusten av mig själv.
– Jag har alltid haft fullt upp, är inte den typen av människa som kan sitta och titta på tv i någon större utsträckning. Och det var faktiskt det svåraste med att bli sjuk; att acceptera den här förlusten av mig själv, att bli sjukpensionär vid 40-års ålder. Det var väldigt svårt, säger Stefan.
Livet till låns
Tack vare operationen kan Stefan idag jobba halvtid och det gör han inom Svenska kyrkan där han är ansvarig för samtliga robotgräsklippare inom Skellefteå pastorat. Robotarna spelar en viktig roll i pastoratets ambition att bli fossilfria till 2030 och Stefan ligger bakom den femårsplan som ska leda till fullständig automatisering av gräsklippningen.
– Det är en lugn arbetsplats med fantastiska människor som verkligen uppskattar min expertis på området. Att jag jobbar med just gräsklipparrobotar är egentligen min tidigare chef Mikael Markström på Utterströms som trodde på mig och fick in mig på robotspåret. Det har betytt allt, säger Stefan.
Men trots att Stefan nu kan jobba och ägna sig åt sina intressen så finns sjukdomen där. Han behöver ta en eller två tupplurar varje dag, han kan inte springa längre och hans MTB-cykel är numera eldriven för att han ska orka cykla.
Och hur sjukdomen utvecklas är svårt att säga. Ju mer ström som hjärnan tillförs genom den inopererade elektroden, desto större är risken att något centra i hjärnan träffas med biverkningar som följd.
Jag är tacksam, jag är ödmjuk inför livet – det är bara till låns och jag vill göra något minnesvärt av det varje dag.
– Jag kan jobba och samtidigt hinna göra det jag vill. Och jag mår bra. Det är så jag försöker se det. Jag är tacksam, jag är ödmjuk inför livet – det är bara till låns och jag vill göra något minnesvärt av det varje dag. Kan man begära mer än så egentligen?
