Drivet är både en välsignelse och en förbannelse. Micke Lundgrens engagemang i byn har skapat rubriker förut, han är mannen bakom Skråmträsk Saloon och den nu väletablerade countryfestivalen, och han sitter inte på händerna. Det byggs möbler, i huset finns ett helt nytt kontor och i ladugården håller ett snickeri på att ta form.
Men Micke har tvingat sig inse var gränsen går, efter första året med festivalen. När den var över fick dörren till logen stå stängd och han öppnade den inte på länge igen.
– Jag hade aldrig arrangerat något sådant tidigare och tänkte som jag brukar tänka, att ”det kan inte vara så svårt”. Efter det kände jag att någonting måste ändras.
– Sedan på hösten hade jag tre-fyra uppdrag inbokade, som jag gjorde, men annars satt jag i princip bara vid kaminen och läste när jag inte var på brandstationen. Så då var jag nära gränsen. I dag har jag lärt mig att känna igen tecknen, säger Micke.
Om han glömmer bort sig och låter sig slukas av ett projekt finns också familjen där.
– Jag började bygga det här kontoret veckan före jul. Åttaåringen är lite mer frispråkig än elvaåringen och hon sade ”pappa, nu har du jobbat med kontoret varje dag. Nu får du faktiskt vila lite”. De håller koll på mig och tja, det är gott att känna, säger Micke.
”Ett helt fantastiskt yrke”
Han varit engagerad i räddningstjänsten sedan 1998. Som 18-åring gjorde Micke vapenfri värnplikt som räddningsman, som det hette då, och föll pladask. Han blev deltidsbrandman i Hudiksvall och insåg snabbt att han ville göra detta på heltid.
Han började söka jobb och sommaren 2000 gick flyttlasset nästan 50 mil norrut.
– Jag brukar säga att de hade lägst antagningskrav här, säger Micke skämtsamt.
Han och hustrun Josefin träffades 2004 och tre år senare flyttade de till huset i Västra Skråmträsk, som hennes farfars farfar byggt. Här bor de med barnen Millie (11) och Meja (8), blandrasen Pino, tre bondkatter och två för tillfället övervintrande hästar.
– Så blev jag Skråmträskbo och idag tycker jag att det är fantastiskt att bo här.
Och är jobbet som brandman fortfarande lika givande?
– Det är världens bästa jobb. Dels får man en väldigt bra gemenskap, för vi ser saker som många andra inte ser. Vi går igenom det tillsammans. Sedan tvingas du också att utmana dig själv, vara kreativ och lösningsorienterad. Det är ett helt fantastiskt yrke.
Gillar människor och grupper
Det här drivet har också fört med sig mycket gott. I jakt på nya utmaningar började Micke anordna teambuilding-sessioner på saloonen, fundera på nästa steg, och i somras föddes Skråmträskmodellen; en konsulttjänst som vänder sig till företag.
– Räddningstjänsten är en otroligt bra skola inom ledarskap, medarbetarskap och självledarskap. När jag tar mig an en arbetsgrupp med Skråmträskmodellen pratar vi först om individen och dennes behov. Sedan kan man jobba med företagets behov.
Grundtanken är enkel: när folk mår bra och trivs tillsammans gör de ett bättre jobb.
– Det finns en gammal ”sanning” om att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad – men jag gillar inte den, för vi vill bli behandlade på olika sätt. Det är bättre att jag behandlar dig som du vill bli behandlad och tvärtom, förklarar Micke.
Han jobbar med sociala spelregler, sätt att identifiera och kommunicera behov på ett bra sätt, samt tillämpning och uppföljning. Till fördel för både företag och personal.
– Om vi ska nå ett mål tillsammans behöver vi få vara oss själva som individer, men det ska också ställas krav på oss. Det ser man i lagidrott, det funkar alldeles utmärkt att ställa krav på varandra och samtidigt behandla varandra bra, förklarar Micke.
Nu håller han på att digitalisera Skråmträskmodellen och har även andra järn i elden.
Vad är det som driver Micke Lundgren?
– Jag gillar verkligen människor och grupper, att hjälpa dem att utvecklas. Jag vill kunna vara ett startskott för någons resa, eller deras arbetsplats resa, säger han.
”Måste få vara mig själv”
Var kommer den då ifrån, den här viljan att hjälpa andra och jobba med ledarskap, personlig utveckling och gruppdynamik? Kanske såddes ett frö under uppväxten.
– Jag fick lära mig att alla ska få vara med. Att alla räknas. På hög- och mellanstadiet hade jag lite grann känslan av att inte vara okej som den jag var, berättar Micke.
Han minns vintermössan i bävernylon han hade innan han skulle börja högstadiet, och gången då några äldre elever hotade med stryk om han fortsatte bära den.
– Jag hade den på mig första vinterdagen i sjuan. Visst fick jag stryk, det fick jag, men jag tänkte att jag måste få vara mig själv. Det måste vi alla, säger Micke Lundgren.
