Det är tisdag kväll och Kulturföreningen Mullberget sjuder av liv. En något kaotisk scen utspelar sig när unga musiker och styrelseledamöter trängs i bandet Størspøvs replokal. Någon plinkar på pianot, en annan sätter sig vid trummorna. Överallt står folk och skrattar och pratar, samtidigt som musik hörs genom väggen från en replokal intill.
Amì Pelli, Jonna Eriksson, Leo Holmström och Edwin Lundmark bildade bandet Størspøv för ett år sedan.
– Jag spelade bas i ett annat band tidigare, sedan blev jag sugen på att starta ett band igen. Det var för tråkigt att spela musik själv, säger Jonna, som också är aktiv i Mullbergets styrelse.
Under det senaste året har gruppen spelat live på Mullbergets scen och på Trästockfestivalen. De önskar att det fanns fler scener i Skellefteå, så de fick möjlighet att spela på fler ställen.
– Typ som Pinkerton, det hade varit jätteroligt om det fanns något liknande idag. Skellefteå hade ett jättestarkt kulturliv förr, det hade varit kul att få tillbaka, säger Amì.
Dominoeffekt
I den proppfulla replokalen står Amì med en silverglänsande elbas i händerna medan Leo plockar fram trumpinnarna. Om det hade funnits fler scener i Skellefteå hade fler fått chansen att gå på konserter, resonerar Amì. Det kunde i sin tur få fler att börja spela musik själva.
– Det är få som spelar musik och det finns inga andra ställen att spela på. Det här är typ det enda stället där vi kan spela och repa. Det är vår trygga plats, men det är ganska incestuöst här på Mullberget.
Hon syftar på att det till stor del varit samma personer som spelar med, och för, varandra på Mullberget.
– Säg att jag vill starta ett nytt band, då finns det typ bara de där tjommarna jag kan spela med, säger hon och pekar på killarna i bandet Kjells Bänk.
– Om fler fick delta i musikscenen hade det blivit en dominoeffekt.
Utmanade gräsrötter
Musikscenen i Skellefteå har blivit både omtalad och uppmärksammad genom åren. Ett sådant exempel är när stan sattes på kartan nationellt av Sveriges Radio P3.
Under tio år uppmärksammade P3 olika städer i Sverige där musikscenen blomstrade och 2002 gick utmärkelsen till Skellefteå, tack vare ”en aktiv musikscen med ett brett popmusikaliskt utbud samt att musiken är central i Skellefteå”, vilket många lokala eldsjälar bidrog till.
Jonna, Jonas Marklund, Björn Schneider och Elias Eriksson slår sig ned i en stor hörnsoffa en trappa ner på Mullberget. En något uppgiven stämning breder ut sig när föreningens styrelse får frågan hur musikscenen i Skellefteå mår idag.
– Det beror på vad du menar med frågan. De stora, kommersiella gigen mår nog ganska bra. Fler verkar ha fått upp ögonen för att kultur kan vara värt något, säger Elias.
– Gräsrotsmusiken i Skellefteå mår däremot sämre, det satsas mindre på det och mer på det kommersiella, säger han och kollegorna nickar instämmande.
Från popstad till scenbrist
Visst finns det band som är aktiva på Mullberget, men de har svårt att nå ut till en större publik eftersom det saknas lämpliga scener i stan, säger Elias.
– Mullberget har en bra och tillgänglig scen för både publik och utövare, speciellt för de lokala och mindre kommersiella arrangemangen. Det skulle bara vara sjukt bra för musiklivet om den inte var den enda scenen i stan i den storleken.
De borde få uppleva hur det är att spela på andra ställen
Det är ett stort steg från den lilla scenen på Mullberget, som rymmer en publik på runt 150 personer, till de stora scenerna på ställen som kulturhuset, förklarar han.
– Det vore bra om det fanns något ställe i storleken mellan våran scen och Sara Kulturhus. Just nu finns det ingenstans att ta vägen när banden har vuxit ur Mullbergets lilla scen. De borde få uppleva hur det är att spela på andra ställen.
En viktig mötesplats
Det är inte bara för musikernas skull som scenerna behövs, det är minst lika viktigt för Skellefteborna att det finns kulturupplevelser att tillgå, anser Elias.
– Spelningarna ska vara mötesplatser där man kan träffa nytt folk och se något nytt med stan. Idag är det många i åldern 20-30 som flyttar just för att de känner att andra ställen erbjuder mer kultur och mötesplatser. Skellefteå vill växa, men hur ska vi växa om det inte finns något som lockar unga att stanna kvar, säger han och lutar sig tillbaka i soffan med en suck.
Alla har inte råd att gå på Zara Larsson
Styrelsemedlemmarna börjar dra paralleller till städer i Norrbotten.
– I Luleå finns det spellokaler överallt, där kan man gå på en spelning en vanlig torsdag. Där verkar man värna om kulturen mer, säger Jonas och lägger till:
– Drömmen är att det skulle vara gig överallt i stan, som kanske kostar 100-200 spänn.
– Alla har inte råd att gå på Zara Larsson. Fler borde kunna få en konsertupplevelse, säger Björn.
Försiktigt uppsving
Inne på Mullberget rör sig styrelsemedlemmar och unga musiker avslappnat i korridorer och rum. Den här platsen är en förlängning av deras hem.
Mullberget bildades 2011 när Skellefteå Musikförening och Musikfabriken slogs ihop. I huset finns infrastrukturen för att ge musiker bra förutsättningar att komma igång och utveckla sin musik, som replokaler, inspelningsstudios och en scen.
– Vi vill att folk ska hitta ett sammanhang att vara i, säger Elias.
Det märks att folk faktiskt vill gå på spelningar
Trots bristen på scener vittnar medlemmarna i styrelsen om ett försiktigt uppsving för musiken i Skellefteå, framför allt hos personer i högstadie- och gymnasieåldern.
– Någonting händer nu, jag får jättemånga ansökningar från unga personer som vill spela musik. Det blir mycket jobb, men det känns bara kul.
När föreningen arrangerade en spelning i slutet av januari, med Størspøv, New Haven och Kjells Bänk, kom det över hundra personer.
– Det var en yngre publik, mest människor under arton år. Det märks att folk faktiskt vill gå på spelningar, säger Elias.
Inspirerar andra unga
De unga medlemmarna i Kjells Bänk är några som har tillkommit på senare år. De hade inte funnits om det inte vore för Mullberget.
Gustav Johansson, Carl Bodin, Anton Thylin och Vidar Burman Melin hörde av sig till föreningen i par, oberoende av varandra, och sattes ihop till en grupp med ett gemensamt önskemål om att spela i band.
– Utan Mullberget hade vi inte varit här, säger Carl.
De spelar för att det är roligt, och de drömmer om att kunna nå ut till folk.
– Jag hoppas att vi kan inspirera andra att spela musik, säger Anton.
– Jag vet om några band som börjat spela, kanske inte bara tack vare att de sett oss, men jag tror kanske vi har bidragit till att fler har fått upp ögonen för Mullberget. Det är kul, säger Vidar, som är med på videochatt från en mobiltelefon.
– Det går åt rätt riktning, säger Carl.
Medlemmarna i Størspøv är inne på samma spår; intresset för att engagera sig i musikscenen verkar öka.
– När jag började spela med mitt förra band, då var det typ tomt. Nu kommer det många på spelningarna, säger Jonna.
– Det är kul för oss att få spela för dem, säger Amì, som hoppas att det är dominoeffekten som håller på att dra igång trots allt.
