– Men du, jag har sett att du är tillbaka i stan igen?
Det här är en situation som upprepat sig ganska så många gånger i år. Ofta längs gågatan i centrum, mellan Åhléns och Espresso house någonstans.
– Jo, äntligen var det dags…, brukar jag inleda svaret med. Utan att riktigt veta hur jag ska fortsätta meningen.
Jag är en av – nuförtiden – många hitflyttare och hemvändare. Född och uppvuxen i Skelleftehamn, och nu efter drygt ett decennium på villovägar, tillbaka på 0910-område.
Det har väl ändå inte hänt så mycket under tiden, vad kan jag ha missat?
Hah, ja, typ allt?
Om vi backar bandet till min gymnasietid. Uppfattningen bland mina jämnåriga i slutet av 00-talet var att man skulle lämna Skellefteå. Och för de flesta i min närmaste umgängeskrets blev det så också. Ibland flyttar man ju till något, men för många var det nog att man flyttade från.
För egen del hade jag en bild av att jag skulle bli en person som bodde “ute i världen”, vad nu det betyder. Skellefteå är väl lika mycket en plats i världen som vilken annan stad som helst.
Efter några omvägar förbi de tre klassiska S-städerna Shanghai, Stockholm och Sundsvall landade jag så småningom i Umeå.
Ingenstans blir man så mycket Skelleftebo som i Umeå.
Rivaliteten mellan de två städerna är ju känd, men jag tror att få känner till hur mycket mer som Umebor gillar att prata ner Skellefteå än tvärtom. Man lärde sig snabbt att hantera lättparerade skämt om Marklunds och Lundmarks. Men det numera klassiska enkätsvaret “Jag är från Skellefteå så jag vet inte någonting” har inte gjort oss som kollektiv någon tjänst direkt. Till och med i mataffären fick man passa sig – är man inte uppmärksam råkar man lätt plocka en kasse som också stöttar Björklöven.
Vart vill jag komma med det här, kanske du undrar.
Till det dubbelbottnade av att man i olika sammanhang känt sig manad att stå upp för sin hemort när andra vill prata ner den, samtidigt som det funnits en känsla av skuld. Vem är jag att stå upp för Skellefteå – jag har ju flyttat därifrån. Jag är också en del av problemet.
Nu är jag hemma, är allt förlåtet?
Som hemvändare har jag ägnat en hel del tankekraft att både för mig själv och i artiklar här i Megafonen försökt komma fram till vad Skellefteå är idag.
Någonstans har det nog legat och gnagt. Funderingen om det fortfarande är samma norrländska småstad som när jag gick i gymnasiet och alla ville dra, bara nu pyntad med en batterifabrik?
Jag har nog landat i att det där är en helt onödig frågeställning.
Det viktigaste är inte platsen. Det viktiga är personerna som finns där, och var de väljer att lägga sitt engagemang
Och är det något som blivit väldigt uppenbart det här första året på Megafonen är det detta: Skellefteå har väldigt många engagerade människor just nu.
Det bådar gott för 2023.
