***
Är det någon fler än jag som har problem med det gigantiska utbud som finns idag – och som inte riktigt klarar av att välja? Som bestämmer sig för att se en film eller påbörja en serie men fortfarande, en timme senare, googlar betyg på IMDb och läser filmbeskrivningar på Netflix? Som ska gå och köpa nya kuddar till soffan men kommer tillbaka tomhänt tretton butiker och 150 kuddfodral senare? Som ska välja pensionsfond men sitter där efter tre år utan att ha gjort ett aktivt val.
Alla dessa valmöjligheter! De gör att jag väljer att inte välja, även om jag ju egentligen vill se en film, köpa en ny kudde och spara i en bra pensionsfond. Och det känns som att jag inte är ensam om det här.
I ärlighetens namn är många av valen långtifrån livsavgörande men att de bidrar till en viss stress kan vi nog enas om.
Det blir framförallt väldigt påtagligt då jag besöker föräldrarna i hembyn Glommersträsk. Där är utbudet så mycket mindre och valen färre. I matvarubutiken står 8 yoghurtsorter uppradade – inte 70 som på Ica Supermarket Hornstull. Det är bara en julmarknad varje december – inte 50 stycken varje helg som här i Stockholm. Det blir liksom enklare och stressen går faktiskt ner.
Att åka ut på landsbygden kan vara ett sätt att komma ifrån alla val. Ett annat är att titta på linjär tv. Innan jag lyssnade på hjärnforskare Katarina Gospic så hade jag nog inte riktigt förstått varför jag tycker så mycket om att sitta och titta på ettan eller tvåan utan att byta kanal. Katarina menar att ett av knepen för att minska stress är att begränsa valen – och det är ju exakt vad jag gör just där och då. Skygglappar på och förnekar alla andra kanaler. Femman och TV10 är döda för mig. Om det dyker upp ett superdåligt program får det ändå rulla. Våga vägra trycka på dosan!
Att se ett visst program dag ut och dag in på en och samma tid får mig att må bra. Ibland är det bättre innehåll och ibland sämre, men så får det vara. Jag bara ser det – utan att zappa. För mig heter det programmet Go’Kväll. När vinjetten går igång är det en sorts trygghet som infinner sig.
Man vet vad som ska hända.
Programledaren hälsar alla välkomna, någon har läst en bok och berättar om den (ibland är det superhärliga Monica Lindgren från Skellefteå). Det är en lite längre intervju där programledaren låter gästen i soffan tänka efter innan den svarar och den får alltid prata till punkt. Ingen avbryter. Allt sker med en mjuk och vänlig röst. Tempot är i kontrast till mycket annat lugnt och skönt. När Linda Olofsson ska byta plats från soffan till kocken hinner man reflektera. Någon får en make over och en annan bjuder låtsasgäster på middag.
Till viss del gillar jag självklart att kunna välja men hoppas ändå att linjär tv finns kvar för alltid. Det är något tryggt att komma hem till då valet mellan 50 olika pasta- och lika många syltsorter gjort att man brutit samman på affär’n.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
