KRÖNIKA Cecilia Edström om inredning, doftljus och att hitta sin stil. ”Nu öppnar sig den här världen. Den här världen som verkar oändlig. Jag har ett hem.”
***
Sju år. Så länge sedan var det jag aktivt kollade på inredning. Det var senast jag hade ett eget hem att inreda. I mellanperioden fram till idag har jag flyttat in och ut och ut och in utan att egentligen känna mig riktigt hemma någonstans. Det har varit andrahand och inneboende.
Under dessa år har hela jag ignorerat det faktum att det faktiskt finns prylar som kan smycka ett annars rätt tråkigt hem. Skygglappar på. Det har inte spelat någon som helst roll hur ytan runt mig sett ut. Acceptans, och gå vidare. Någon sa exempelvis: ”Jag har sett det där webbprogrammet du är med i. Var håller du till? Det ser så gammalt ut och jag får en känsla av att du sitter på en kökssoffa i trä.” Jag ba: ”Det är mitt hem.”
Medan svägerskorna suttit i timmar och snackat nya tyger och zinkkrukor har jag hållit för öronen. Någon gång har det hänt att jag inhandlat två i grunden billiga doftljus på rea och liksom känt mig så otroligt nöjd över det. Två flugor i en smäll. Mys och doft i samma paket plus billigheten. Så tre då, flugor alltså.
Men nu öppnar sig den här världen. Den här världen som verkar oändlig. Jag har ett hem. Det är tomt och jag ska fylla det med mina grejer. Saker som jag har valt. Saker som ska symbolisera mig och det jag står för. Här får jag en smärre identitetskris. Vem är jag? Vad tycker jag om? Den där är ju fin, men det är ju å andra sidan den också. Eller? Tidigare har jag i alla fall haft ramar så till vida att prislappen avgjort för ”jag ska ju ändå bara bo här ett kort tag. Dumt att köpa något svindyrt som inte passar in på nästa ställe”.
Men nu? Det finns ju så klart begränsningar vad gäller pengar men annars, nada.
Ska det var ljust och fräscht eller som jag läste i någon inredningstidning, jo jag har till slut öppnat en sådan, att ”dunkelt är det nya vita?
Ju mer information man intar desto mer förrvirrad. Och kompisskaran är delad. Hälften frågar, ”jaha, och vilken stil ska du ha Cecilia?” Och andra halvan säger,
”köp det du tycker är snyggt och blanda så kommer det att bli bra, och du.”
Så sitter jag nu här på trägolvet i en hög. Det ringer. Marie i andra änden skrattar och säger: ”jag hör att det ekar i bakgrunden.” Ja men givetvis, det finns ju bara en säng här inne. Och några böcker. Det enda jag lyckats inhandla hittills är en sophink i plast med tulpaner på, men det var bara för att jag återkom till ramen, att handla det billigaste. Hinken kostade en tjuga.
Det är ungefär samma känsla som när jag funderat på en tatuering. Tänk om jag ångrar mig? Tänk om jag köper en dyr soffa och dan efter kommer på att jag inte alls ville ha den. Het och cool idag. Men kanske 70 procents rabatt imorgon?
Det lutar dock åt att jag snart skiter i allt och bara handlar det jag tycker om utan en tanke på om det passar ihop, trots att jag inte litar på mig själv ett dugg, men det blir i alla fall jag. Det vill säga kaoz. Men vi får se.
Välkommen på inflyttningsfest tidigast 2022.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
33-årig frilansjournalist med människor som sitt största intresse.
Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 3 2015:
Läs fler krönikor av Cecilia här »
