KRÖNIKA Megafonens nya krönikör Cecilia Edström skriver om målarböcker, ramar och skarpa linjer. Om det färgglada och att gå sin egen väg.
***
Jag, min gudson, en målarbok och över hundra färgglada pennor. Han höll sig innanför de svarta förtryckta linjerna. Fält för fält fylldes. Blå, röd, grön och orange.
Så hör jag mig själv plötsligt säga: ”Nej! Inte den röda pennan. Det ska vara orange där. Titta på det andra fågelbenet. Det är orange.”
Målarbokens utformning säger något – håll dig innanför ramarna. Mitt agerande är talande – det ska vara som det alltid har varit.
Gudsonen är fem, det är annat än vad man kan säga om mig – och för en själv är det snarare miljontals färger, pennor i oändlighet och ett blankt papper utan skarpa konturer och linjer. Men det är väl just det där – de där målarböckerna från barnsben som gör att man knappt vågar lita på sin egen mage och vad den signalerar. Vad tycker hon och han och hen och de och dem? Så man tar upp en penna, drar av korken, för den mot pappret för att sedan ångra sig, lägga tillbaka den och ta en ny utan att ett enda fält blivit färgat.
Det blanka papperet skrämmer.
En titt på det glossiga magasinets framsida, Instagram och en tanke på brorsans bästa vän som flyttat till New York – och man klarar inte ens av att ta upp en penna, kanske vågar man inte se alla färger och möjligheter som uppenbarar sig.
Så har vi de som inte funderar utan bara låter det ske, bli som det blir. Magen gormar och de ritar något i svart. Magen harmoniserar med hjärnan och en babyblå skapelse uppenbarar sig på det blanka. Omständigheter, påtryckningar, trender – de modiga bryr sig inte utan vänder sig inåt. De går sin egen väg. De vet att ingen annan än de själva vet.
Andra vill helst att någon annan ska säga vad man är bra och mindre bra på. Vad man borde satsa på. Var man har bäst chans att lyckas. Men plötsligt händer det. Kanske på grund av en tragisk död, en flytt till en helt okänd gata eller bara ett uppvaknande. Våghalsen tar över. Men misslyckandet är ett faktum när det färgglada råkar komma utanför de svarta linjerna – trots att man innerst inne skulle vilja måla hela världen knallrosa.
På stan är det Hunterstövlar och väskor med märket Michael Kors i guld. Det är perfekta naglar och en doft av Victoria Secret. Vi vill passa in. Vi vill göra det rätta, men vem bestämmer vad som är rätt? Rätt för en annan kan ju lika gärna vara fel för en själv.
I samband med den där dagen då min gudson var nära det ohyggliga misstaget att måla fågelbenen i olika färger flög tankarna iväg till min egen skolgång. Att plocka fram skrivhäftet var en ren plåga. Jag ogillade att skriva – idag är det mitt yrke och mitt allt.
En gammal lärare sa nyligen: ”Men! Vad hände med Cecilia? I skolan var hon ju inget speciellt.” Och så var det. För mig var skrivande i skolan att det skulle vara på ett visst sätt, och att det var det enda sättet som räknades. Att det var rätt och det andra fel. Det var någon som bestämt det, och inte ens jag visste vem. Jag blev hämmad. Vågade inte. Ville hellre göra rätt än att göra på mitt eget sätt och riskera att göra fel.
Skrivandet är numera en av de viktigaste delarna i mitt liv. Orden öppnar en ventil och får mig att må bra. Glädjen över att jag till slut vågade sätta pennan på mitt blanka blad är obeskrivlig.
Idag funderar jag också en del på ”de där estetarna” i gymnasiet, de som då ansågs annorlunda av den stora massan, och känner: ”vilka coola människor”. Vilka härliga som bara drog sina penslar och pennor helt ohämmat. Som målade ögonen kolsvarta eller skrev en låt som alla tyckte var askonstig. Det är ju den typen av människor som för samhället framåt. Inte vi som sitter här med våra välstrukna Acne-tröjor och försöker passa in och hålla oss innanför de förtryckta linjerna.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
32-årig frilansjournalist med människor som sitt största intresse.
Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
