***
Tio år, det var vid den åldern min syn blev dålig. Sedan dess har den successivt blivit sämre och genom åren har det avverkats ett ganska stort antal glasögon och ännu fler linspar. Jag kan helt enkelt inte leva utan. Inte ens en liten stund. Jag ser för dåligt.
Under den här tiden har det många gånger kommit till mig hur skönt det vore att slippa allt som har med linsvätska, igenimmade glasögon och torra ögon att göra. Det är inte bara en gång jag skrivit in ”ögonoperation” i Googles sökfält.
Men en bild jag såg för några år sedan fastnade på näthinnan och har gnagt i mig en del. Det var en bild på en läkare som utför den här typen av operationer och till min stora förvåning hade han glasögon på sig!
Även om jag fortfarande googlar ögonoperation ibland så känns det nog som att jag där och då bestämde mig för att det aldrig kommer att bli något ingrepp. När så SVT nyligen avslöjade att många fått dimsyn och nedsatt synskärpa efter att ha fått linsen Lentis inopererad så drog jag en lättnadens suck att jag fortfarande krånglar på mig mina linser varje dag.
Störst kunskap om risker borde ju rimligtvis den som är närmast en viss företeelse ha. I det här fallet ögonläkaren. I andra fall är det någon annan. För mig är denna ”någon annan” sedan ett antal månader tillbaka två personer – Tristan Harris, före detta Google-medarbetare, och Justin Rosenstein, före detta chef på Facebook och medgrundare till like-knappen.
Dessa två personer har varit med och skapat teknik för att vi ska lägga så mycket skärmtid som möjligt på de stora techbolagens sajter och appar. För att vi helt enkelt ska bli beroende så de kan inkassera miljard efter miljard. Och oj vad de har lyckats – i alla fall med mig. Jag vet inte hur många gånger jag tagit bort Facebookappen eftersom jag tycker att den tar för mycket tid, för att sedan återinstallera den dagen efter. Det måste helt ärligt vara ett fyrtiotal gånger. Det går inte! Jag blir som en alkoholist – måste bara kolla in där en gång till. Bara en gång till.
Att det har blivit på det här viset är ingen slump. Människans psyke har studerats in i minsta detalj, framförallt belöningssystemet. Tekniken, bland annat gillaknappen och notiser, har sedan byggts utifrån studierna, med något som ibland kallas beroendedesign. Tänk att det till och med är uträknat in i minsta detalj hur många sekunder det ska gå innan nästkommande avsnitt i en serie autostartas. Även om det kan kännas som att det bestämts på slentrian så har någon smartis räknat ut exakt hur lång tid det tar för en människa innan den invaggas i en känsla av att det är den själv som tagit beslutet om att titta vidare eller inte. När avsnittet går igång tror man att det är ens egen vilja medan det i själva verket är noga uträknat vad som ska hända. Allt med ett enda fokus – hålla kvar oss vid datorn så länge det är möjligt (fler miljarder trillar in).
Själv har jag varit naiv och tänkt att min vilja styr. Om jag vill jag sluta se så gör jag det. Vill jag vänta med att kolla vad som döljer sig bakom den röda runda notisen gör jag det. Vill jag gå ur en social plattform gör jag det. Men är det verkligen så? Insikten att jag till viss del nog tappat kontrollen över mina digitala vanor är faktiskt lite obehaglig.
Fram till nyligen har jag tagit alarmen om hur den nya tekniken kan förstöra liv och trasa sönder samhällen med en nypa salt. Men när det så kallade ”Skriet från Silicon Valley” kom. När de som faktiskt har skapat det här, med Tristan Harris och Justin Rosenstein i täten, hoppar av och varnar världen för tjänsterna de skapat så tar jag det på allvar.
Ögonläkaren använder sig alltså av glasögon och Justin Rosenstein, före detta chef på Facebook, sätter föräldralås på sin dator för att han inte ska kunna ladda ner fler appar (lösenordet har han lämnat ut till någon annan). Det känns inte direkt svårt att veta vad man bör göra. Men det är enklare sagt än gjort när man arbetat upp ett beroende.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
