***
Det är, lite drygt, två veckor kvar till Valet. Inte val, utan Valet. Stort V, bestämd form. Så känns det i alla fall för mig, just den här gången.
Förra gången hade jag inte ens varit mamma i två veckor och det var, så att säga, andra saker som kändes. Inte för att mina prioriteringar, värderingar eller förhoppningar var annorlunda då, utan mer för att jag hade med mig en liten bebis i en barnvagn och liksom fysiskt sköt omkring på mitt allra största, viktigaste ansvar och hade svårt att ta in något annat. Jag gjorde bara min plikt, använde mitt privilegium.
Det var bebisbubbla då. En skimrande och fullständigt livsomvälvande tillvaro.
Jag hade ingen aning om hur framtiden skulle se ut då.
Det vet jag såklart inte nu heller, men jag vet vilken framtid det är som jag hoppas på.
Jag hoppas på ett samhälle där vi kan snälltolka varandra lite mer. Där vi hellre äter paj tillsammans än kastar den på våra meningsmotståndare. Att vi hellre presenterar möjliga lösningar än pekar finger, kan lyssna för att förstå istället för att försvara och att vi vågar medge att vi kan ha fel – och då är villiga att göra om och göra rätt.
Jag hoppas att vi kan skapa ett samhälle där vi ser alla människor som en tillgång för att de finns, inte för vad (eller hur mycket) de kan prestera. Där vi är överens om att våra förutsättningar är olika, precis som våra mål och drömmar, men att våra behov, i grund och botten, är samma.
Jag hoppas att fler förstår att det när som helst kan vara du. Du som blir arbetslös, sjuk, lämnad, skadad, hemlös. Att det, förhoppningsvis, någon gång kommer vara du som blir gammal.
Jag hoppas på att fler beslut, både privata och politiska, kommer baseras på fakta och expertis – för att det är vad som gör att vi i längden får fungerande och hållbara resultat. Att vi vågar vara nyfikna, vågar fråga, vågar prova och tänka om.
Jag hoppas att färre personer kommer känna sig ensamma. Att den som ber om hjälp också får den – och att den som inte kan göra sig hörd ändå blir sedd. Att den som behöver fly, oavsett om det är över lands- eller kommungränser, landar tryggt.
Jag hoppas att fler förstår att det när som helst kan vara du. Du som blir arbetslös, sjuk, lämnad, skadad, hemlös. Att det, förhoppningsvis, någon gång kommer vara du som blir gammal. Och jag hoppas att det här inte kommer vara en tanke som skapar oro eller rädsla, för att vi tillsammans vill investera i och bidra till det skyddsnät som möter upp dig, när ett långt liv har levts eller när det kanske inte blev som du tänkt.
Jag hoppas att tradition går före trend och handling väger tyngre än ord. Att vi hellre gör det som är rätt än det som är enkelt – men också att det blir enklare att göra rätt.
Att fler beslut, både privata och politiska, kommer baseras på fakta och expertis – för att det är vad som gör att vi i längden får fungerande och hållbara resultat.
Jag hoppas alla får bestämma över sin egen kropp; hur den ska behandlas, uppfattas och kläs. Att alla är fria att älska vem de vill.
Jag hoppas vi lär oss skilja på begär och behov. På fler insikter om att det går vara rik på så mycket mer än pengar. På att vi lär oss se all kunskap som värdefull, den tusenåriga som alltid funnits här, den som precis kommit hit och allt däremellan.
Jag hoppas att allt vi tar för givet och allt vi behöver också är något vi är beredda att prioritera, för att allt hänger ihop. Luften, vattnet, naturen. Maten och hälsan, omsorgen och återhämtningen. Livet, klimatet.
Jag hoppas att vi ger barnen, mina, allas våra, allt det där fina som det skrivs om. Rötter. Vingar. Men framför allt hoppas jag att allt får hända dem, och att det är underbart, i en trygg och hållbar framtid.
Om drygt två veckor är det val. Jag går utan vagn i år, men håller en liten i vardera hand. Jag röstar för framtiden jag hoppas på. För dem, för oss.
Och jag hoppas på dig.
/Thea Holmqvist
