Det som en gång i tiden var Bergsbyns spädbarnshem har både innan 1946 och efter 1955 haft en rad andra funktioner. Det har bland annat varit barnkoloni, dispensärbarnhem och epidemisjukstuga under en tid då scharlakansfebern härjade. Det har också fungerat som förläggning för finska flyktingar, barn- och mödrahem samt familjegård.
– Jag har tittat på perioden 1947 till 1971 eftersom det finns sekretessregler som gör att dokumentation yngre än 70 år inte är tillgänglig.
Det säger Hans K:son Blomquist, barnläkare och docent i pediatrik som studerat Bergsbyns spädbarnshem och skrivit en artikel om verksamheten i kulturtidskriften Västerbotten förr & nu.
Det var två grupper av kvinnor som huvudsakligen lämnade sina nyfödda. Dels de ogifta mödrarna som blivit gravida och inte kunde ta hand om sina barn på grund av knappa omständigheter och social skam. De ogifta mödrarna arbetade ofta som hembiträden eller pigor och hade varken ekonomiska eller praktiska förutsättningar att ta hand om ett barn.
– Vad gäller de gifta mödrarna handlade det ofta om sjukdom eller att man helt enkelt hade så många barn att man inte orkade ta hand om fler. Preventivmedel fanns på den här tiden men att informera om eller sälja preventivmedel var straffbelagt ända fram till 1937, säger Hans K:son Blomquist och tillägger
– Man ansåg att preventivmedel skulle uppmuntra till ett sedeslöst liv. Förespråkarna för preventivmedel, med socialisten och agitatorn Hinke Berggren och sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen i spetsen, menade dock att det skulle minska fattigdomen i landet.
Bergsbyns spädbarnshem leddes av en föreståndarinna som bodde i en liten lägenhet med sovalkov, tvättställ och telefon men utan toalett och köksmöjligheter. Resten av personalen, en biträdande föreståndarinna, en kokerska, ett köksbiträde och nio barnsköterskor, bodde tillsammans med barnen på spädbarnshemmet. Man hade ett rullande schema och långa arbetsdagar där allt givetvis kretsade kring de nyfödda barnen.
Barnen knöt ju an till sköterskorna och det var säkert jobbigt för båda att helt plötsligt lämna varann.
En stor del av barnsköterskornas tid lades på matning av de små. Eftersom modern inte var närvarande och kunde amma tillverkades åldersanpassade bröstmjölksersättningar av och vällingar i hemmets kök. De utgjordes av en blandning av vatten, komjölk, vetemjöl och socker i olika proportioner.
– På den här tiden skulle barn matas var fjärde timme och beroende på viktutvecklingen kunde nattmål också ges. Barnsköterskorna åt i en gemensam matsal när de kunde komma ifrån. Det var säkert ett slitsamt arbete mer eller mindre dygnet runt, säger Hans K:son Blomquist.
På Bergsbyns spädbarnshem sov barnen på nedervåningen i fyra rum med mellan fyra och sju sängar i varje. De placerades på nedre botten av brandskyddsskäl. Över sängarna hängdes den tidens mobiler i form av färgglada trådrullar på ett snöre som barnen kunde väcka barnens intresse. Det gällde att försöka få barnen att störa varandra så lite som möjligt i det ganska lyhörda hemmet.
Barnens hälsa övervakades av personalen och föreståndarinnorna delade dygnet runt på jour och beredskap, under många år utan särskild ersättning. För att reducera risken för smittspridning placerades barnen vid inskrivning i någon av de tre inglasade isoleringsboxar som fanns på hemmet. Där fick det vara under den första veckan efter inskrivning.
En läkare besökte hemmet varannan vecka samt vid behov. Han undersökte också barnen före utskrivning.
– De flesta spädbarn vistades på hemmet i max sex månader. Man ansåg det viktigt att den tiden inte överskreds. Men barn med olika handikapp och barn där man övervägde adoption kunde vårdas på hemmet lite längre tid, säger Hans K:son Blomquist.
När och till vem barnen skulle skrivas ut bestämdes i samråd med barnavårdskonsulenten. Hon vägde ihop moderns och spädbarnshemmets information om barnet och foster- eller adoptivföräldrarnas situation, önskemål och förväntningar.
De ogifta mödrarnas barn placerades ofta, efter tiden på spädbarnshemmet, i fosterhem. Det förekom också att de fick komma hem till den ogifta mammans föräldrahem där mamman själv ofta bodde. I de fall barnet placerades på fosterhem fick föräldrarna i de blivande fosterhemmen bekanta sig med barnet vid besök på spädbarnshemmet. De fick dock inte själva välja barn; de fick acceptera konsulentens förslag och gjorde som regel det.
Det hade varit intressant att veta vad mödrarna kände och hur de upplevde situationen kring att lämna bort sitt barn. På den här tiden var ju stigmat kring att föda barn utom äktenskapet stort.
Barnen till de gifta mödrarna fick ofta komma hem till det biologiska hemmet om och när mammans situation förbättrats.
– På den här tiden skötte man dock inte utskrivningen så himla bra. Personalen fick knappt ta farväl och det mottagande hemmet erhöll inte alltid information om barnet som kunde ha varit värdefull. Barnen knöt ju an till sköterskorna och det var säkert jobbigt för båda att helt plötsligt lämna varann, säger Hans.
Hans K:son Blomquist menar att det var hög kvalitet på den vård och omsorg som gavs på Bergsbyns spädbarnshem. Det enda han saknar i sina efterforskningar är de känslomässiga aspekterna på att lämna bort sitt barn för kortare eller längre tid.
– Det hade varit intressant att veta vad mödrarna kände och hur de upplevde situationen kring att lämna bort sitt barn. På den här tiden var ju stigmat kring att föda barn utom äktenskapet stort. Och giftermål betydde väldigt mycket. De känslomässiga bitarna hade varit intressanta att få med i sammanhanget, säger han.
