KRÖNIKA Cecilia Edström om Stockholmare i snöstorm, stad vs landsbygd och om det tröttsamma i att hacka ner på varandra: “Leder bara till ökade klyftor”.
***
Skådespelaren Filip Berg jobbade förra vintern med inspelningen av nya tv-serien ”Svartsjön”. I en artikel i Aftonbladet berättar han hur de åkte till Vilhelmina från Borgafjäll, stannade för att fota och råkade fastna med bilen i en snödriva. Mobilerna hade laddat ur, det började skymma och vägen var knappt trafikerad. Efter några timmars panikartat grävande med galgar och diverse annat fick de hjälp att komma loss av några förbipasserande biltestare. I värme och på väg hem målade han upp dramatiska bilder om hur illa det kunde ha gått, och att de faktiskt ”hade kunnat dö”.
Öppet mål för människor på landsbygden och norr om Dalälven. Bara att klappa till och höja armarna i skyn, precis som en hel del gjorde. Jag vet inte hur många raljerande statusuppdateringar jag har sett om Stockholmsidioterna.
”Hemsk historia”. ”Kniv, spade, reservbensin och varma kläder. Standardutrustning kallas det.” ”Har de inte hört talas om kroppsvärme? Är väl bara att stoppa mobilen i armhålan.”
Ja, jag förstår känslan. Att ge igen. Ge igen för uttalanden som ”Stockholmare är smartare än lantisar” eller att ”ni lever på bidrag från Stockholm för att gå runt”. Får man den lilla öppningen, att en simpel bilresa i vinterklimat, som alla i norr gör varje dag, enligt en ”Stockholmare” höll på att sluta i katastrof så är det klart att man river upp den, kliver in och börjar veva vilt omkring sig. Eller är det så klart?
Nej, det är inte självklart. För samtidigt som det finns en rad människor i norr som brister i reflektionen över att de slår ner på exakt samma sätt som vissa statsbor gör mot landsbygden, så finns det också de som kan se att vi är samma skrot och korn. ”lantisarna” och ”Stockholmarna”.
Kanske är det inte så lätt att komma ihåg att man ska ha med sig spade, trangiakök, handvärmare, extra mobil, dunoverall, dunk med bränsle, ficklampa, GPS, nödraket, ved och stormtändare samt skoterskor under en tur till Vilhelmina? Kunde det här till och med ha hänt även en person från norra Sverige? Klart som fan att man skulle bli rädd av att sitta fast mitt ute i ingenstans utan fungerande telefon i minusgrader. Det är få gånger, för att inte säga aldrig, som det ligger varma kläder eller något att gräva med i mitt bagage. Under vissa omständigheter är det knappast orimligt att man skulle kunna frysa ihjäl. Deras rädsla var högst befogad. De lever ju i sin verklighet med korta avstånd och något mildare klimat. När kylan biter till så kan vem som helst tappa fattningen.
Det är ”lantisarna” mot ”Stockholmarna”. Det är vi mot dom. Ett fenomen som kan appliceras på annat än bara nord/syd. Och det är så tröttsamt.
Jo, man ska slå ner på hur en del av journalistkåren och krönikörer skildrar norra Sverige. Hårt. Och stampa mer än gärna på politikernas bristande intresse för kolonialiseringen som pågår. Hårt.
Men att inte ens försöka förstå de vanliga människorna (läs: Filip Berg och han arbetskamrater) leder bara till ökade klyftor mellan stad och land. Och det vill väl knappast någon?
Jag vill till sist tacka min vän, en av få som faktiskt är ur-Stockholmare, för att hon lyfte det här perspektivet en gång när jag själv, för inte så längesedan, raljerade över ganska exakt samma sak som ni just läste.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Har människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Frilansjournalist och nyhetschef på Mittmedia
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 9 2016:
