***
Äntligen fick jag lyssna till en av mina favoriter live i Skellefteå. Tack Svenska kyrkan och SE26. Jonna Bornemark, filosofen som alltid lyckas vrida om hjärnan på mig.
Den här första men förhoppningsvis inte sista gången gick jag därifrån med en obekväm fråga: vad händer med tilliten till sitt eget omdöme när allt fler saker mäts? Missförstå mig inte. Jag vill också att saker ska göras rätt. Att det ska finnas rutiner och ansvar. Och mätning är i rätt dos fantastiskt. Men ändå.
Efteråt var det paneldebatt. En deltagare fick frågan om hur mätandet förändrats i hans yrke. Han berättade om när de skulle börja dokumentera sin arbetstid. Det blev ramaskri. ”Vadå, litar ni inte på att vi gör våra timmar?” Det fastnade hos mig, för det var inte någon hundraåring som mindes ett annat sekel. Det var hyfsat nära. Ändå låter reaktionen främmande nu.
Klipp till i dag, när det nästan är svårare att hitta något som inte ska mätas. Tid, resultat, kvalitet, välmående, nöjdhet, avvikelser. Allt ska följas upp. Allt ska visas.
Och det är ju så lätt att börja mäta saker bara för att det går. Jag har också gjort det. Räknat. Följt upp. Känt mig duktig och bombsäker på min sak för att det går att visa. Som om det synliga vore sannare än det som inte går att stoppa in i en excel-fil. Helt plötsligt står man där och lägger mer tid på att mäta arbetet än på att pyssla med det som faktiskt kan göra skillnad på riktigt.
Jag tänker på lärare som vittnar om hur administrationen tagit över yrket. Hur tiden med eleverna trängs undan av dokumentation. Det är sorgligt. Att tiden för jag-du-relationen krymper.
Det låter som något på en vägg i ett personalrum, men jag måste ändå skriva det. Skillnaden mellan att bli hanterad och att bli mött.
Men kanske får det också konsekvenser på ett mer smygande sätt. Att tilliten försvinner. Och då syftar jag inte på chefens tillit till den anställda, utan den egna tilliten till det man kan. Till blicken. Erfarenheten. Omdömet. Om allt måste mätas börjar man kanske till slut tvivla på det man själv ser. Siffran behövs för att känna att något har hänt. Rutan för att veta att man gjorde rätt.
Och då är det inte bara tiden som försvinner. Då försvinner också något i yrkesstoltheten. I det roliga och kreativa.
En brukare med psykisk ohälsa fick frågan vad det var som gjorde att hon till slut kom upp ur sängen. Svaret var inte att undersköterskans åtgärd hade utförts korrekt enligt manualen. Svaret var: Att du inte behandlade mig som en arbetsuppgift. Det låter som något på en vägg i ett personalrum, men jag måste ändå skriva det. Skillnaden mellan att bli hanterad och att bli mött.
Jag gick inte från Sankt Olovs kyrka med någon lösning. Men jag tänkte att det mänskliga omdömet verkligen inte borde ses som något som stör systemet. Det är ju det som får det att fungera.
Och om vi mäter bort människors tillit till det egna omdömet, vad har vi kvar då? En siffra som visar att någon gjorde rätt. Men kanske för få människor som vågar göra bra.
Cecilia Edström
