FILM En berättelse om att bryta ihop och komma igen, en film som har en god sensmoral – men som inte räcker hela vägen.
Disa, en medelålders undersköterska med en lite för inställsam personlighet, är frånskild och har sina barn varannan vecka. Hon är en kvinna som lunkar på i livet, och som allt för ofta varken säger bu eller bä. Detta gäller både på jobbet och i hemmet, men när en gammal kvinna kommer in på sjukhuset i Falun där Disa arbetar, är det som att något händer.
Kvinnan berättar för henne att livet inte går ut på att bara följa med strömmen för att sedan dö utan känslan av att ha åstadkommit något.
Detta väcker något till liv i Disa, och som gör hennes vardag, som så länge varit grå, något mer färgsprakande och spontan.
På ett sätt är filmens tanke god, och det finns säkert folk där ute som den tilltalar. En feel-good till alla som sitter fast i en situation där de inte vill vara. En upp-till-kamp-ramsa för alla som vill kasta loss och hissa segel med ögonen på nya hamnar.
Mig hade den däremot inte så mycket effekt på. Visserligen ser vi inte så ofta svenska filmer utspela sig i sjukhusmiljö i samma omfattning som polishus, men själva grundpremissen känns banal och karaktärsutvecklingen är inte mer spektakulär än en högljudd fis.
Manusförfattaren måste gilla havet, för filmen har en dramaturgisk kurva i form av en horisont.
Mitt betyg: 2/5
IMDb: 5,9
